Kultur

Svensk skräcklitteratur har blivit rysligt bra

Rasmus Landström om vågen av mord och blod på Finlandsfärjor, demensboenden och trollbroar

Av: 

Rasmus Landström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

För femton år sedan var skräck på svenska synonymt med John Ajvide Lindqvist. Sökte du på genren på Adlibris var hälften av titlarna skrivna av Stephen King. Skräckfilm var en lite tafflig genre med bleka kopior av Blair witch project.

Sedan dess har mycket hänt.


Först debuterade Anders Fager med sin gastkramande novellsamling Svenska kulter. Till en början jämfördes Fager med Ajvide Lindqvist, men efterhand insåg kritikerna att det rörde sig om något mycket mera experimentellt. Sen kom Mats Strandberg och skrämde vettet ur läsaren med vampyrer på finlandsfärjor och demoner på demensboenden.

Efter det brakade det loss: Stefan Spjut skrev en nagelbitare om troll, Pål Eggert korsade socialromanen med splatter, Marcus Sköld och Ricky Strandberg publicerade rysliga spökhistorier, Per Faxneld hittade en originell form i sina gotiska folklivsberättelser. Även barnlitteraturen – där litteraturtrenderna ofta visar sig först – har två betydande häxmästare: Lena Ollmark och Ingelin Angerborn.


Ett svenskt skräckunder? Nej, inte direkt. Snarare den positiva sidan av angliferingen av bokmarknaden.

I USA och Storbritannien hålls skräckförfattare som Tomas Ligotti och Susan Hill lika högt som David Foster Wallace och Rachel Cusk. Där har man sedan länge insett att en välskriven rysare inte nödvändigtvis förhåller sig mindre kreativt till sin genres troper än en modernistisk diktsamling.

Bra skräck talar till vår reptilhjärna och triggar nedärvda flyktbeteenden. Men riktigt bra skräck korsar detta med mera diffusa, samhälleliga mardrömmar.

En titt på de senaste månadernas utgivning bekräftar att vi fått en betydande skräcklitteratur på svenska. Ta Mats Strandbergs Konferensen. En uppfräschning av den gamla 80-talsslashern, som handlar om ett gäng kommuntjänstemän som blir sönderhackade under en teambuildinghelg. Bra skräck talar till vår reptilhjärna och triggar nedärvda flyktbeteenden. Men riktigt bra skräck korsar detta med mera diffusa, samhälleliga mardrömmar.

Mats Strandberg.

Strandberg fattar detta, och i Konferensen är det lika mycket det politiska bakgrundsscenariot som skrämmer. Byggjättar som lurar småkommuner, konsulter som fakturerar fantasisummor, kommuntjänstemän som anställs av företag de gynnat. I snabba penseldrag fångar författaren ett Sverige som är alltmer korrupt. Här finns ingen djupgående politisk analys – men vem begär det av en slasher? I Konferensen är det känslan som är central: att bli nedsänkt i den kommunala byråkratins Marianergrav.

Boken är inget mästerverk, men som en del i Strandbergs författarprojekt är den högintressant. Han skriver om det moderna Sveriges mest mardrömslika platser. Men det är inte slott och katakomber som i den gotiska skräcken – utan Finlandsfärjor, demensboenden och event-center.


Ett annat intressant exempel är Ajvide Lindqvists Vänligheten. En bok som hyllades av flera tunga kritiker. Intrigen är enkel: i slutet av 2010-talet dyker en container upp i Norrtälje. Den visar sig innehålla döda migrantarbetare och en mystisk svart sörja som förändrar bygden. Den vardagliga vänligheten försvinner. Folk blir mer irriterade på varandra, Sverigedemokraten börjar hata ”svintoskallarna” lite extra. Som av en slump hamnar en massa vapen i omlopp och plötsligt är hela samhället i upplösning.

Som läsare tänker man givetvis på Stephen Kings Köplust. Berättelsen om hur den amerikanska småstadshyggligheten eroderar har i Vänligheten översatts till perfekt förortssvenska. Faktum är att Ajvide Lindqvist aldrig varit bättre. Detta märks i såväl den tighta intrigen där inte en enda skarv syns, som de sparsmakade skräckeffekterna.

John Ajvide Lindqvist

Vissa kritiker har misstolkat detta som ett tecken på att han håller på att lämna genren – själv ser jag det snarare som att han vet exakt när han ska sätta in stöten. Betänk att en av de otäckaste böckerna som någonsin skrivits – Shirley Jackssons Hemsökelsen på Hill House – lyckas paralysera läsaren med hjälp av en hink färg och några knackningar i väggen. Vänligheten använder minimalismen lika skickligt.


I sin recension av boken här i Aftonbladet sågade Carl-Michael Edenborg Vänligheten (16 januari) med argumentet att den saknar stil. Det ligger något i det, men samma kritik skulle kunna riktas mot en nobelpristagare som Kazuo Ishiguro, vars medvetet konstlösa stil inte heller ansetts litterär. Hos Ajvide Lindqvist – och även Strandberg – är den bleka och omständliga prosan ett medvetet grepp. Den används för att läsaren ska komma nära romanfigurerna på ett vardagligt plan.

Greppet är hämtat från Stephen King. Ofta refererar man slarvigt till honom när det finns en vag klasstematik i berättelsen. Men det är centralt i skräcklitteraturen sedan begynnelsen.

Det som snarare utmärker King är de medkännande skildringarna av sårbara karaktärer som konfronteras med skräckinjagande krafter. Det är med andra ord inte ondskan som är viktigast – utan det goda. När Strandberg skapar sympati för den smygrasistiska fackgubben kort innan hans kroppsdelar plockas av är det samma teknik. Det må vara slasher, men det är kravmärkt sådan.


Lars Landgrens Ljusnan du mörka (recenserad i Aftonbladet 12 mars) skiljer sig avsevärt från annan samtida svensk skräck. Om den i huvudsak har King och Lovecraft som förebilder får Landgren mig också att tänka på Robert W Chambers. Han skrev psykologiska och suggestiva skräcknoveller i slutet av 1800-talet och är mest känd för The yellow king. Landgren har framförallt ärvt Chambers förmåga att skriva gåtfulla och överraskande slut.

I novellen Höstsådd flyttar den nyktra alkoholisten Pinnen in som dräng på gården Asknäs. Där bodde en förbittrad skomakare som lät sina barn svälta ihjäl. Inte helt oväntat börjar det knacka i väggarna och som läsare väntar man på splattereffekterna. Men Landgren gör något oväntat: han låter novellen mynna ut i en insikt hos Pinnen om sitt eget föräldraskap. På så sätt liknar berättelsen en sedelärande folksaga, med mylingarna som utsmyckning.

Lars Landgren

I min favoritnovell i samlingen – Bulleribock – är intrigen den traditionella folksagans: en pojke blir kidnappad av ett troll på en skogsutflykt. Pappan kommer för att rädda honom, men erbjuds i stället att byta plats med pojken. Så långt inget konstigt. Men Landgren gör det oväntade att låta trollet berätta och novellen formar sig till en betraktelse över samtidsmänniskan och tidens gång.

Kanske skulle man här kunna göra en distinktion mellan horror och gotik, som Mattias Fyhr belyst i sin doktorsavhandling De mörka labyrinterna. Medan den förra genren, som uppstod på 1930-talet, syftar till att skrämma läsarna handlar den senare om skrämda eller skrämmande människor, vars ångest och irrationalitet gestaltas. Om Strandberg och Ajvide Lindqvist skriver renodlad horror sorteras Landgren snarare in i den äldre gotiska kategorin.

För sex år sedan hade den legendariska antologin Best new horror folkväsen som tema och sedan dess kryllar det av mylingar, lyktgubbar, troll och annat oknytt i den svenska litteraturen.

Vad är då förklaringen till den livaktiga rysarlitteraturen? För femton år sedan fick aficionadon söka sig till små, obskyra förlag. De ovan nämnda författarna är utgivna på Bonniers, Norstedts och Ordfront. En förklaring kan vara att så kallad indieskräck fått ett stort genomslag. Filmer som Get out, Hereditary och Babadook har blivit succéer bland både kritiker och publik. I dag är film av en Jordan Peele eller Jennifer Kent ett konstnärligt varumärke på samma sätt som en film av Lars von Trier eller Roy Andersson.

En mera specifikt svensk förklaring är att folktro blivit ett centralt tema i skräckfiktionen. För sex år sedan hade den legendariska antologin Best new horror folkväsen som tema och sedan dess kryllar det av mylingar, lyktgubbar, troll och annat oknytt i den svenska litteraturen.

En tredje förklaring är att det länge funnits ett underskott av skräck på den svenska bokmarknaden. Nyligen visade litteraturvetaren Mathias Clasen att över halva befolkningen i USA uppskattar god skräckfiktion. En siffra som antagligen inte skiljer sig avsevärt från Sverige. 

Sammantaget pekar detta på att skräckutgivningen kommer fortsätta att öka. Tiden när det bara var King som toppade boklistorna är förbi och snart är Ajvide Lindqvist, Fager och Strandberg namn i mängden. För oss kritiker återstår att karva ut de blodiga diamanterna ur den svenska graniten

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Öppen kanal till det övernaturliga

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Stephen King

Mats Strandberg

John Ajvide Lindqvist

gotisk

Skräckfilmer