Den friande domen betyder inte att ”Soffan” har rätt

Rättegången speglar alla klichéer våren 2020

Den svenska debatten om yttrandefrihet har sedan länge målat in sig i ett hörn den inte kommer ut från.

Och rättegången mot Ann-Sofie Hermansson har lagt sig som en sömnig liten katt i det där hörnet. Den liksom gosar ner sig. Och passar in helt perfekt.

På ena sidan står den vita arbetarklasskvinnan ”Soffan” som tagit strid mot identitetspolitik och jihadism och därför ryggdunkas av såväl goa vänstergubbar som kvällstidningsliberaler och Sverigedemokrater.

På andra sidan – två muslimska PK-intellektuella. Ett par antirasistiska svarta pantrar som vill bekämpa hela jävla systemet genom att stämma det förra kommunalrådet för att ha kallat dem ”extremister” på sin blogg.

Alla är de perfekta politiska klichéer våren 2020. Kasperdockor i den politiska teatern om PK-eliten mot verklighetens folk som applåderas av hela salongen från vänster parkett till höger balkong, men egentligen har väldigt lite med verkliga problem att göra.


Det var så klart omöjligt att fälla Hermansson för förtal. Det ska vara omöjligt. I Sverige ska inte domstolar bestämma hur vi använder ord som extremist eller rasist. Men det betyder inte att hon har rätt.

Tvärtom.

Ann-Sofie Hermansson friades i dag i det uppmärksammade förtalsmålet i Göteborgs tingsrätt.

Hermansson har exakt så mycket fel man kan utan att göra sig skyldig till något brott. Doubakil och Abdullahi är inte extremister. Och hon själv är ingen yttrandefrihetsmartyr.

Hermanssons beslut att porta de bägge från kommunens lokaler var ett betydligt större övergrepp på yttrandefriheten än deras desperata försök att få lite upprättelse via juridiken. Att en politiker på godtyckliga grunder bestämmer vilka medborgare som är politiskt godkända är inte bättre än att en domstol gör det.

Hur fel hon haft bevisas gång på gång av hennes försvarare. De får trassla till det ordentligt för att ge henne rätt. Isobel Hadley Kamptz spånar i Expressen kring att Abdullahi möjligen kan vara extremist eftersom hon i en debattartikel uttryckt sig ”förminskande” om terrorresor. Texten är publicerad på det ökända jihadistforumet SVT Debatt.

Förminskande?

Inte ens i Richard Jomshofs mardrömmar är en sån artikel ett tecken på extremism. Att påstå något sådant är bara ett bevis på hur lågt i tak det är i Sverige just nu. En diskussion som är helt normal på vilket utrikespolitiskt seminarium som helst utmålas plötsligt som farlig jihadistpropaganda.


DN:s ledarsida avfärdar alla som kritiserar Hermansson som just … extrema. Vilket skulle cirkelbevisas. Hon har inte ens stoppat någon utan bara ”verkat för att just denna filmdebatt fick föras någon annanstans”. DN kan använda hela ordboken.

Att stämma folk för de mest märkliga saker är ett otyg som importerats från USA och blivit allt mer populärt. De enda som kan glädjas åt det är advokater med hål i semesterkassan. Jag har själv genomlidit en liknande tv-serie-rättegång när M-politikern Richard Herrey stämde mig på grund av det sätt jag använt ordet ”rasist”.

Men med rättegången mot Soffan Hermansson har vi importerat en mycket mer svårhanterlig amerikansk företeelse: en öppen politisk konfliktlinje mellan vita svenskar och icke-vita svenskar. Den uppmuntras så klart av svarta pantrar som tycker att Angela Davis är coolare än den villkorade svenska antirasism där Erik Helmerson får bestämma vem som är rasist eller inte. Det är svårt att klandra dem.

Men de är inte problemet. De är människor utan inflytande. Till skillnad från Soffan Hermansson har Doubakil och Abdullahi knappt fått uttala sig i medierna sedan rättegången inleddes.


Om vi vill bromsa den utvecklingen måste maktmänniskor som Ann-Sofie Hermansson börja inse sina privilegier.

Hon kan inte gömma sitt maktmissbruk bakom yttrandefrihetssnyftande, twitterbilder på jobbet som sopåkare (hennes jobb som statlig utredare syns inte lika ofta) och trötta påståenden om identitetspolitik.

En bra början vore att hon helt enkelt bad om ursäkt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.