Kungens älskare – eller bara en skojare
Hov och stat hamnar vid skampålen i SVT:s välskräddade serie om Haijby-affären
Sex, utpressning, kungligheter och rättsröta i Folkhemmet – den så kallade Haijby-affären har sannerligen ingredienser för en stadig tv-kaka. Lagom till årets julledighet har SVT vispat ihop den – manus av Bengt Braskered, regi Lisa James Larsson – och jodå, den är riktigt smakrik.
Fröet till Haijby-affären såddes 1933, när krogägaren Kurt Haijby på grund av sitt brottsregister inte beviljades utskänkningstillstånd. Han gick då till kungs, fick alltså lägga fram sin sak för kung Gustaf V personligen. Knappt 20 år senare, 1952, dömdes Haijby till sex års fängelse för grov utpressning – hovet hade under flera år gjort större utbetalningar till honom.
Det här är historiska fakta men vad hände däremellan? Var Kurt Haijby bara en simpel utpressare som skamlöst ljög om en kärleksaffär med kungen, enligt domen som föll? Eller konspirerade hov och stat för att mörka relationen och förgöra en enskild medborgare?
En kunglig affär är alltså ännu en serie som bygger på en historisk händelse där det inte är helt klarlagt var som hände, eller kanske snarare hur man ska tolka det som hände. Under hösten uppstod en debatt om serien Den osannolika mördaren (Netflix) där upphovspersonerna visserligen betonar att serien är fiktiv, om än inspirerad av vissa teorier om Palme-mordet, men också pekar ut en verklig, i dag avliden person som Olof Palmes mördare.
Rörliga bilder kan vara potenta. Amanda Sokolnicki varnade på DN:s ledarsida för att serien skulle sätta den utpekade Stig Engström som statsministermördare i sinnet hos den generation som växt upp efter Palmes död och därmed inte har några egna minnen av händelsen. Jag tror hon har en poäng i princip men när det gäller Palme-mordet så lever det kvar i det offentliga samtalet, trots att det snart gått 36 år. Så sent som förra veckan fanns mordet på nyhetsplats igen, angående en ledtråd polisen inte kunnat följa upp.
Haijby-affären däremot ligger längre tillbaka i tiden. En stor majoritet av oss som bor i Sverige i dag och tittar på SVT:s storsatsningar var inte födda när Kurt Haijby dömdes för nästan 70 år sen.
Så hur berättar SVT nu om Haijby-affären? Ja, inte ser det snyggt ut för stat och hov. Det är brutala övergrepp på en människa som beskrivs, med en närmast satanisk överståthållare Nothin (Reine Brynolfsson) som marionettmästare.
Men även om det är Kurt Haijbys version av händelseförloppet som berättas så är det inget hjälteporträtt som tecknas. Haijby var en skojare och Sverrir Gudnason spelar väl en hal människa vars drivkrafter är svåra att följa – var han förälskad i kungen, älskade han sin fru eller var det bara pengar han var ute efter? Allt på samma gång? För tittaren går han inte ihop som människa förrän i sista avsnittet, då hans besatthet av att få upprättelse helt tar över. Men kanske gick han inte ihop för sig själv heller, då han aldrig ska ha accepterat sin homosexualitet (han greps också för otukt med minderåriga pojkar).
Den som får den mesta upprättelsen är nog kung Gustaf V. Inte bara får han protestera – förgäves – mot hur hans underhuggare hanterar Haijby, den åldrande monarken gestaltas också av en suverän Staffan Göthe; lojt självsäker, lite farlig – sexig helt enkelt.
En kunglig affär är en påkostad serie, med vackra miljöer, utförd tidsanda och många biroller, tidens stora män svischar förbi i korta scener. Ibland blir det lite sökt, som när ministrarna Erlander, Undén och Wigforss får sitta i en eka – på Harpsund får man förmoda – och diskutera rättsstatens principer. Man sitter och väntar på Vilhelm Mobergs entré, då han vid sidan av Haijby och kungen kanske är den som mest förknippas med hela affären. Det gör man dock förgäves eftersom Braskered har valt att helt utelämna den hätska debatt saken utlöste.
Det är begripligt att man som manusförfattare gör val och Haijby-affären är full av advokater och potentater, anmälningar och penningutbetalningar, allt går inte att redovisa. Men lite synd är det eftersom det lämnar tittaren med intrycket att Kurt Haijby tillsammans med sin (sedermera) ex-fru och sitt juridiska ombud Henning Sjöström stod helt ensamma mot samhällets makter. Det hade aldrig blivit en ”affär” om inte saken hade briserat i offentligheten och här var Moberg en tung spelare när han lyfte fram fallet som ett exempel på rättsrötan i Sverige.
Jag nämnde att det här är en påkostad serie och vill uppmana tittarna att särskilt uppmärksamma kostymerna, som Anna Hagert ansvarat för. Lägg märke till Anna Haijbys perfekt sittande vardagshattar, kungens syndigt slinkiga nattkläder – allt en fröjd för ögat. Och missa för all del inte den korta scenen i första avsnittet då kungen och hans hovmarskalk sitter på jaktpass och pratar. Deras kläder är så vackra att jag knappt uppfattade vad de sa.
Fotnot: ”En kunglig affär” går att se på SVT Play från och med i dag. Första avsnittet visas på SVT1 den 25 december.
