Fast i ett Kafka-helvete
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-08-21
Samuel Edquist om en fånges skakande berättelse inifrån Guantánamo-lägret
Guantánamo är en av vår samtids tydligaste symboler för en västvärld som känner sig manad att skydda sin upphöjda civilisation genom formell rättslöshet och tortyr. Nu föreligger ett alldeles särskilt inträngande vittnesmål därifrån, genom mauretaniern Mohamedou Ould Slahis dagboksanteckningar.
Som ung krigade Slahi mot de sovjetiska ockupanterna i Afghanistan och kom i kontakt med miljöerna kring det tidiga al-Qaida, då allierat med USA. Dessa förbindelser låg honom senare i fatet, trots att han förefaller ha återgått till ett vanligt liv i Tyskland och senare Kanada. Först utpekades Slahi som delaktig i planerna att spränga flygplatsen i Los Angeles vid millennieskiftet 2000, och sedan för att vara en av hjärnorna bakom 9/11-attacken.
Han togs flera gånger in på förhör på USA:s begäran. I november 2001 blev han så USA:s fånge för gott efter att frivilligt ha anmält sig till den lokala polisen i Mauretanien. En dyster odyssé följde genom fängelser i Jordanien och Afghanistan, och till slut fraktades han till Guantánamobasen, USA:s fångläger på Kuba.
I Guantánamo – en dagbok beskriver Slahi sina första år i fångenskap. Han skrev texten 2005, men först 2013 offentliggjordes manuskriptet, åtminstone delvis. Åtskilliga ord och hela avsnitt är övertäckta. Dessa sekretessbelagda delar är lika inkonsekventa och absurda som hela Slahi-fallet. Ett namn som mörkas är exempelvis den 1970 avlidne egyptiske presidenten Nasser.
I boken får vi läsa en bearbetning av dagboksmanuskriptet av författaren Larry Siems, som tidigare bland annat skrivit The torture report, om USA:s övergrepp efter 9/11. Guantanamo – en dagbok innehåller även en längre inledning där Siems upplyser om de rättsliga turerna kring fallet. Siems är inte ensam om att helt misstro de lösa anklagelserna mot Slahi. Redan 2010 avgjorde en amerikansk så kallad habeas corpus-domare att Slahi skulle friges, men detta överklagades och fallet står fortfarande och stampar.
I dagboken berättar Slahi om otaliga mer eller mindre absurda förhör och samtal med vakter och myndighetspersoner. Det är också en historia om tortyr och ”specialförhör”, om att bli slagen, berövas sömn, tvingas stå upp ett dygn i sträck, placeras i kyla, kränkas sexuellt. Den psykologiska tortyren är minst lika illa: vi ska fängsla din mor, vi ska kasta dig i ett hål och radera alla dokument om dig. Behandlingen får till slut Slahi att börja förse sina plågoandar med information, men smart nog av en art som knappast håller i rätten. Som Slahi skriver: det är svårt att ljuga fram en trovärdig bekännelse när man är oskyldig.
Slahis egen röst gör denna skildring mycket läsvärd. Utan att överdriva de litterära kvaliteterna framstår författaren som en träffsäker skribent, inte minst i person- och miljöbeskrivningarna. I texten talar en person som trots det lidande han utsatts för sällan drar människor över en kam, utan hellre vill förklara och nyansera. I vissa stunder blir texten till en verklig version av Kafkas Processen, i det att huvudpersonen nyckfullt lotsas genom en sorts de dömdas skugglandskap utan att någonsin få veta exakt vad han är anklagad för.
De nattsvarta bilderna av livet i fängelse och läger är knappast unika. De känns igen från berättelser om Gulag och koncentrationsläger, eller varför inte om ”vanliga” övergrepp av poliser och ordningsvakter runtom i världen. Gemensamt är att de skildrar den obegränsade makt som personer med våldsmonopol besitter. De kan bryta mot formella föreskrifter och lagar, och gör det också gärna, utan att riskera något. I regel är ändå såväl rättsväsendet som den allmänna opinionen på det ”lagliga” våldets sida. Som en av förhörsledarna säger till Slahi i boken: ”I amerikanernas ögon är du dömd. Bara att se dig i din orange dräkt, i kedjor, och att du är muslim och arab, är tillräckligt för en fällande dom.”
Till skillnad mot andra klassiska berättelser om förtryck och övervåld handlar denna inte om något historiskt övergrepp som vi ska be om ursäkt för eller ”minnas” så att det inte händer igen. Lägret i Guantánamo lever och frodas, och även om Slahi till slut kommer att släppas fri tack vare eventuellt spin efter denna bok eller den filmatisering det pratas om, så kvarstår mängder av andra offer för antidemokratiska insatser i demokratins namn.
Samuel Edquist
