Fenomenalt
Lennart Bromander ser en lyckad ”Notorious” på Göteborgsoperan
I Hitchcocks thriller Notorious gör Ingrid Bergman en av sina allra bästa filmroller. Hon är en ung kvinna, Alicia, som för att sona sin fars naziförbrytelser låter sig enrolleras av en CIA-agent, Devlin, och till och med gifter sig med en gammal nazibekant till familjen, Alex. Ihop med ett antal gelikar är han i färd med att konstruera en atombomb.
I Hans Gefors och Kerstin Perskis operaversion av Notorious är Nina Stemme som Alicia ännu mer dominant än Ingrid Bergman var. I kraft av sin fenomenala röst äger Stemme scenen fullkomligt, och Gefors har ytterst skickligt skrivit partiet så att hon kan nyttja hela det väldiga registret i sin sopran från finaste sotto voce till lågande spetstoner.
Perski har i sitt libretto nära följt filmen men språkligt förhöjt dialogen till mer operamässig munart. Thrillerspänning är inte som hos Hitchcock huvudsak. Människorna är mer finstilt tecknade, och känslor kommer starkare i förgrunden.
Och musiken är rik. Gefors har skapat ett oerhört mångskiftande partitur, vokalt tacksamt och i orkestern fyllt av expressiva, fantasifulla sätt att tolka och underbygga styckets karaktärer.
Keith Warners regi och David Fieldings scenografi byggs upp av smidiga övergångar mellan operans hela 22 olika scener, snabbt utbytbar rekvisita och eleganta bakgrundsprojektioner. Filmassociationerna är många.
Hitchcock själv medverkar ofta både som statist och som pappfigur i övernaturlig storlek. Och det är nog en klar fördel att känna till filmen i förväg. Somligt som Hitchcock markerar tydligt flimrar här bara till. Slutet kan karakteriseras som öppet men också som litet oklart.
Notorious som opera är trots Nina Stemmes dominans ingalunda en enkvinnasshow. Hon har kvalificerat bistånd på scenen. John Lundgren, nästa sommars Wotan i Bayreuth, matchar henne storartat som den svartsjuke Devlin, och han har fått en stor gripande scen på slutet. Gefors och Perski har givit honom en mer mångfacetterad karaktär än Cary Grants Devlin i filmen.
Tenoren Michael Weinius som skurken Alex har också en fint utarbetad roll som den ende i stycket som faktiskt är förälskad utan förbehåll.
Mest originellt utformat med särpräglade mezzokoloraturer är partiet som Alex hiskliga moder, överskurken. Katarina Karnéus är fullkomligt mästerlig i rollen som demonisk skräckkvinna. Patrik Ringborg har från dirigentpulten total kontroll över det hela.
