Larmar och gör sig dum

Petter Larsson: Expressens Anna Dahlberg säger bara halva sanningen om den framtida ”kostnadsbomben”

Kostnaderna för den åldrande befolkningen kommer att stiga med 200 miljarder, varnar Expressens Anna Dahlberg. ”Dum-alarmism”, skriver Petter Larsson.

Det finns förmodligen inget bättre alarmistiskt trick än att säga sanningen – men nöja sig med hälften.

Under hösten cirkulerade till exempel en prognos där Pensionsmyndigheten spådde en fördubbling av statens utgifter för pensionerna från 43 till 86 miljarder fram till – håll i er nu! – 2060.

Eftersom denna ökning sades bero på den stora invandringen, lyftes de skräckinjagande miljarderna fram som slagträ mot såväl välfärdsstaten som mot en generös flyktingpolitik, av bland annat Göteborgs-Postens ledarsida (10 oktober), Moderata Ungdomsförbundet (Svenska Dagbladet 30 december) och diverse invandringsfientliga nätsajter.

En fördubbling! Invandrarna äter oss ur huset! Hur ska vi ha råd?

Att alla prognoser på fyrtio års sikt är extremt osäkra är ju en sak. Men det skamlösa ligger snarare i att bara dra ut en kostnad utan att berätta om hur andra variabler utvecklar sig under samma tid.

Enligt Långtidsutredningen kommer såväl BNP som BNP per capita att mer än fördubblas till 2060. Vi kommer att vara dubbelt så rika! Problemet med att också pensionskostnaderna fördubblas ter sig då tämligen överkomligt.


I söndags försökte sig Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på samma retoriska trick. Den här gången handlar det om kostnaderna för en åldrande befolkning, som enligt en prognos beräknas stiga med 200 miljarder mellan 2020 och 2030. En veritabel ”kostnadsbomb”, enligt Dahlberg. Hon inhöstade förstås stora skopor beröm av oroade medborgare på Twitter för sitt djärva avslöjande.

Anna Dahlberg, Expressen.

Men det är samma sak här: bara ena halvan av bokföringen syns. Dahlberg talar om kostnadsbomben, men tiger om granatregnet av inkomster.

Med en beräknad tillväxt på två procent om året (åter­igen hämtad från Långtids­utredningen) så växer ekonomin med närmre 1 000 miljarder under samma tid. Om vi vill använda denna nya ­rikedom till offentlig sektor eller privat konsumtion är, som alltid, en politisk fråga.


Betyder det att allt är frid och fröjd? Tja. 200 miljarder är fortfarande mycket pengar, till och med lite mer än de borgerliga årens skattesänkningar.

Och få skulle nog förneka att Sverige står inför demografiskt betingade ökade kostnader för välfärden framöver, när färre ska försörja fler. I synnerhet eftersom all erfarenhet visar att nya generationer inte bara lever längre, utan också kräver mer och bättre service, samt att lönerna inom den offentliga sektorn förmodligen kommer att öka rätt snabbt när det nu blir huggsexa om arbetskraften.

Men förutsättningarna är ändå goda. Arbetslösheten pressas sakta neråt och vi har en historiskt låg statsskuld. Tack vare utbyggd barnomsorg och en relativt hög invandring kommer den arbetande befolkningen inte heller att krympa på samma dramatiska vis som i andra länder i det snabbt åldrande Europa. Nu planerar ju dessutom regeringen att höja pensionsåldern stegvis, vilket rimligen har ganska stor effekt på just detta problem.


Ändå får man nog tänka sig att skatterna de närmsta decennierna kommer att behöva öka lite grann alternativt – om borgerligheten får som den vill – att fler välfärdstjänster kommer att finansieras med privata avgifter, ­snarare än via skatten.

Men påståendet om bomber får ­skrivas på dum-alarmismens ­konto.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.