Rondellhunden blev ett monster med eget liv

Det är svårt att förhålla sig konstkritiskt till eskalerande våld

Lars Vilks var en av Sveriges mest omtalade konstnärer. Han dog förra söndagen i en bilolycka utanför Markaryd.

Döden ställer mycket på sin spets. Allt blir liksom klarare, på ett obehagligt vis. Och när döden är våldsam är det som om begreppen kränger och vänds ännu mycket mer.

Lars Vilks är nu en martyr, idéer om monument luftas på sociala medier. Hans konst förvandlas till att mest handla om yttrandefrihet, vilket på sätt och vis är en reducering av hur viktig yttrandefriheten än är.

I tid sammanföll Vilks död ganska exakt med det projekt i Danmark, där konstnären Jens Haaning lånade 84 000 dollar för att arbeta med ett verk till en stor utställning, och sedan drog med pengarna.

Take the money and run är en bra titel på detta konceptuella verk. Var det så småningom landar när det möter en verklighet utanför konsten vet väl ingen än.


För det är förstås den springande punkten: var går gränsen mellan konsten och verkligheten?

Lars Vilks Profeten M. som rondellhund, katalysatorn för det processinriktade konceptverk som fyllde 14 år i somras och lär fortsätta, är en liten, ganska krafsig, teckning. Som visuellt verk rätt dåligt. Det vet alla som sett det. Därför är det ganska roligt med alla som uttalar sig i stil med ”låt Lars Vilks måla vad han vill”. Rondellhunden är varken måleri eller huvudsaken här. Lika lite som själva brädorna är huvudsaken i verket Nimis.

Nimis, som Lars Vilks påbörjade 1980 (och som nyligen skildrats i en utmärkt och vacker bok) utvecklade sig till, och levde av, en strid mot en fantasilös byråkrati, Rondellhunden skapades och befann sig i en global strid mellan jihadister och högerradikala – 2000-talets två värsta hot.


Rondellhunden ramlade 2007 rakt in i en värld som färgats av islamistisk terror framför allt från 9/11 och framåt, Mohammedkarikatyrerna i Jyllandsposten 2005 hade redan lett till våldsamma konsekvenser, bojkotter, demonstrationer, dödsskjutningar och mordhot. Vi hade terrorgrupperna å den ena sidan, hets mot muslimer i allmänhet å den andra.

Den kliade, den där slarviga teckningen.

Karikatyrerna hade ett enda mål: att testa yttrande- och tryckfrihetens gränser. Vilks rondellhund befann sig från början inte där, den skapades främst för att reta en alltför politiskt korrekt konstvärld (dit jag antagligen hör). Och vi var många som rynkade pannan: onödig och lite meningslös provokation, som slog nedåt.

Så långt fungerade den, i en konstvärld som inte provocerades av våld, politiska utspel, nakenhet eller pornografi fanns det till slut något som retade många. Den kliade, den där slarviga teckningen.


Det skulle förstås visa sig att provokationen i allra högsta grad retade fler än oss snöflingor, och några ledsna muslimer. Inte alla muslimer, inte alla kritiker. Men från hårdfört islamistiskt håll kom svaret ganska snabbt, kanalerna var ju liksom öppna sen karikatyrerna och många blandade säkert ihop alla verk.

Insatserna höjdes, om man säger så. Livvaktsskyddet sattes in 2010 efter bombdådet i Stockholm då gärningsmannen specifikt hade pekat ut Vilks. Då hade några dessutom försökt elda upp hans hus.

Konstverket kom att innehålla allt detta och mer därtill. Allt som skrivits och gjorts, från ett överfall på en föreläsning till att Moderna museet inte köpte in verket. Att Jihad Jane dök upp. Att Lars Vilks fick skydd. Att han var måltavlan även i terrorattacken i Köpenhamn 2015. Att verket förvandlades till en yttrandefrihetsfråga – där de, vi, som kritiserade det plötsligt gjordes till yttrandefrihetens fiender.


Man kan säga att rondellhunden i sin process synliggjorde en mentalitet både inom och utom konstvärlden och att den mer och mer så att säga hamnade utanför. Det är helt enkelt svårt att förhålla sig konstkritiskt till eskalerande våld.

Med konst generellt är det också så att impulser och påverkan inte bara går åt ett håll. Konstnärer påverkas och inspireras av sin omvärld, den som är nära eller längre bort.

Hade han kunnat avstå från att bidra till att en hatrörelse fick ett mått av legitimitet?

Men konsten sätter också avtryck tillbaka. Det blir snudd på kaosforskning om man ska kunna utreda exakt hur, men även om inte konsten förmår förändra världen helt och fullt tar den alltid små steg in i våra liv och omstöper, omskakar, lämnar oss lite annorlunda. Verket Rondellhunden, inte teckningen, agerade på en global arena och dess påverkan är inte över. Kanske kommer den aldrig att upphöra. På det sättet är det ett strålande verk.


Ingen konstnär kan avkrävas ansvar för vad hens arbete får för följder. Men om följderna så att säga är verket? Vilket ansvar har en konstnär då? Diskutera i smågrupper. Ett exempel:

Det är tydligt hur Rondellhunden synliggjorde såväl islamismens hotfullhet som islamofobins uttryck. Lars Vilks välkomnades i högerradikala kretsar, bestämde sig för att följa verket utan att styra och befann sig således på SIONS:s muslimhatarkonferens i New York den 11 september 2012. Hade han kunnat avstå från att bidra till att en hatrörelse fick ett mått av legitimitet?

Mitt svar är ja. Vilks svar var nej. Här handlar det om hur konstverket ska betraktas, som en enskildhet som går att styra eller som ett processverk som lever sitt eget liv. Lars Vilks bestämde sig för att släppa ansvaret – för honom var verkets konsekvenser ungefär som om en film får någon att misshandla någon annan.


Rondellhunden förstärkte sedan 2007 en begynnande politisk polarisering där både islamister och och högerradikala stärkte sina positioner. Jag är övertygad om att historien sett annorlunda ut utan den. Som Moderna museets chef Gitte Ørskou skriver i Sydsvenskan: ”Verket uppmärksammar oss inte heller på något nytt om världen utan cementerar motsättningar som vi tyvärr redan känner till allt för väl.” Till skillnad från henne anser jag att verket är intressant. Men inte fullt så unikt som man vill tro. Och inte det bästa Lars Vilks arbetade med.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln