Högern försöker göra ilskan politiskt omöjlig
Genom att kalla Magdalena Andersson arg blir allt till vänster om henne extremt
Plötsligt syntes öknamnet över hela Twitter: ”Arga Andersson”.
Den moderata riksdagspolitikern Oliver Rosengren hakade på, så också Hanif Bali, och snart hade Magdalena Anderssons nya tillmäle fått fäste på sociala medier.
På borgerliga ledarsidor var man mer avvaktande inför att utse en kvinnlig politiker till hysterika. Både liberaler och socialdemokrater red ut till den före detta statsministerns försvar – smeknamnet var uppenbarligen gammelsexism och hade ingenting i politiken att göra. Förra veckan avslöjade tidningen ETC att smeknamnet skapats av en lobbygrupp som är kopplad till Svenskt näringsliv.
”Det är typiskt att kvinnor med bestämda uppfattningar antyds vara känslomässigt labila”, skrev liberala Sakine Madon i UNT, ett eko av Magdalena Anderssons kommentar om saken: “Det är också väldigt vanligt att män försöker porträttera kvinnor med starka uppfattningar som arga”.
Vilka bestämda uppfattningar är det då som åsyftas?
Efter att högern presenterade sitt rasistiska Tidöavtal, med punkter om att i högsta möjliga mån dra in rättigheter för asylsökande, öka antalet inre gränskontroller och utvisa folk som uppvisar “bristande vandel”, var Andersson en nära på obefintlig oppositionsröst. Hon var istället upptagen med att hävda att det var just hennes parti som ägnade sig åt migrationsfientlig politik. “Paradigmskiftet ägde rum 2015 och det genomförde vi”, lät det.
Socialdemokraterna har inte haft några större problem med högerns klasspolitik eller rasistiska reformering. Det var först när motståndarna attackerade den socialdemokratiska finansieringsmodellen, partilotteriet, som Andersson började kritisera regeringen på riktigt. Ska hon därmed kallas för arg? Naturligtvis inte, det är gammelsexism. Men det är viktigt att påminna sig om en annan dimension av högerns koordinerade smutskastande: att omöjliggöra den radikalare kritiken mot det nuvarande styret.
Om Socialdemokraterna, som suttit tysta när rättigheter dras tillbaka för de allra mest prekära arbetarna, börjar betraktas som det enda möjliga motståndet mot den nuvarande regeringen, så kommer verklig vänsterpolitik stämplas som extrem. Det är också därför högern benämner Mikael Ribbenvik, generaldirektören på Migrationsverket som började mäta knäskålar på asylsökande, som aktivist. Om de lyckas med sitt projekt – att associera ilska med en socialdemokratisk högerpolitiker och aktivism med en generaldirektör som suttit på sin post när asylrätten urholkats i Sverige, så har ilskan och aktivismen i samma stund gjorts omöjlig.
Den som verkligen är förbannad på den nuvarande politiken måste därför vara försiktig med vem den försvarar. Fiendens fiende är inte alltid automatiskt vår kompis.
