Modigt om mamma

Kristian Lundberg läser en välklingande berättelse om det allra sköraste

Cilla Naumann, (född 1960).

Det finns en nyckelmening i Cilla Naumanns roman Bära barnet hem, där komplexiteten i hela den existentiella längtan efter ett barn finns formulerad som en enkel fråga: ”Kan jag bli mor till dig?”

Vi möter ett antal situationer och personer som på olika sätt måste reflektera över vad en mor egentligen är och vad en modersfigur representerar. I allt det finns inte minst frågan om vad det kan innebära att bli bortlämnad som barn eller lämna bort ett barn, adopteras. Vi säger per automatik ”Adopteras bort” men använder sällan - för att inte säga aldrig - det lika korrekta ”Adopteras in” - så, vad säger det om vår syn? Är moderskap biologi? Hängivenhet? Är det kanske ett beslut, vilket som helst?

Vad händer med en människa som på ett sätt saknar biologisk anknytning till sin miljö, till sin mor? Ett barn där ansikte och kropp inte går att tolka in i ett annat sammanhang, där öronen inte påminner om farfars öron, där munnen inte påminner om kusinernas munnar?

Föda ett barn, lämna bort ett barn, ta emot ett barn, vara ett barn och bli en moder. Det är en gräns som är passerad, en oundviklig passage. Naumann skriver fram ett antal öden som på ett sätt bildar ett collage av frågor och situationer. Hennes språk är känsligt, för att inte säga trevande, smärtsamt. Det som ska uttalas är skört som nattgammal is.

I Bära barnet hem finns det också en undertext som långsamt framkallas. Det är berättelsen om främlingen, om den strukturella och öppna rasismen som tar sig uttryck i allt från att en kvinna på ett tåg ropar ”Negerhora” efter modern till att Lasermannen sprider skräck och förlamning genom Sverige. På det sättet lyckas Naumann väva in en politisk samtidsberättelse. På ett märkligt sätt gör också dessa markörer frågan om moderskap och biologi till en politisk utsaga. Det är först när den vita modern reser med sina adopterade barn och möter andras blickar, frågor och hat som hon kan börja skönja en struktur som är osynlig för många av oss.

Det är en modig berättelse. Naumann söker hela tiden efter sin språkliga form just för att inte fastslå sanningar som ska mejslas fast som konstanta värden. Det krävs ett stort allvar för en sådan öppenhet, det krävs också tillit till läsaren. Och så svindlande vackert Naumann äger sitt språk, så välklingande berättelsen om det allra sköraste ljuder fram.

Följ ämnen i artikeln