Politik - inte musik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2016-07-06

Opera har inget att göra med EU-motstånd

Din musiksmak är inte neutral. Om du nu trodde det. Apropå en rapport om svenskarnas kulturvanor publicerad av Myndigheten för Kulturanalys drar Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman paralleller till Brexit och skriver:

”En av mina favorithistorier om hur en kulturklyfta kan slutas finns i Klas Östergrens roman Den sista cigarretten, där den surmulne skånske bonden Ronny blir medsläpad till en lokal biograf, som direktsänder opera live från Metropolitan i New York. Han blir bergtagen, helt knockad av musikens kraft.

Man kan aldrig så noga veta med skånska bönder, men jag tror inte att Ronny efter det skulle rösta för en Swexit.”

Wiman menar alltså att om bönder lyssnade på opera från New York skulle de inte vilja lämna EU.

Detta ger följande antaganden:

1. Att folk på landsbygden är inskränkta och obildade.

2. Att opera uppfostrar människor till goda kosmopoliter.

3. Att EU-motstånd inte är politiskt utan kulturellt betingat, alternativt att EU-motstånd i grund och botten är rädsla för omvärlden.

Alla tre är förstås grundlösa påståenden baserade på den egenkära kulturklassens självbild som ekar av Carl Bildts gamla ”Det som är bra för mig är bra för Sverige.”

Men det blir värre.

Först konstaterar Wiman att Brexit är en följd av ett land som under många år har slitits isär. Och det är ju sant att klyftorna ökar i Storbritannien, att makten över samhället samlas på färre och färre händer. Men det är förstås inte vad Wiman syftar på, nej, nej, nej. Han skriver att Brexit är bara ett av utslagen av vår tids uppskruvade polarisering - där gamla gemenskaper splittras och populismen för många människor erbjuder den mest attraktiva berättelsen om framtiden.

Att folk känner vrede över vad de uppfattar som ett elitprojekt har förstås ingenting alls att göra med att de har fått det sämre, utan att en gammal gemenskap har splittrats. Och vilken är denna gamla trygga gemenskap? Det brittiska imperiets glansdagar? Eller möjligen: Att! Folk! Har! Fått! Det! Sämre! Ekonomiskt!

Låt oss bara anta att Björn Wiman har rätt i att folk i Sverige röstar på SD på grund av att de saknar det gamla svenska folkhemmet. Vad är denna gemenskap? Är det känslan av att leva i ett land med bara vita människor på sossarnas första maj-affischerna? Eller är det möjligen ett samhällsklimat där ­arbetar- och medelklass kände ekonomisk trygghet och stabilitet?

Nåja. Vi har ingenting att frukta. Wiman har löst problemen.

Det är förstås oroande att Ukip och andra mörkhögerspöken, i likhet med SD här på hemmaplan, profiterar på den otrygghet som nyliberal åtstramnings­politik skapar. Men om vi bara spelar opera för svenska SD-sympatisörer - eller vad fan, spela det för alla på landsbygden för det är ju där rassarna och EU-motståndarna bor, framför allt folk som kör traktor - så kommer det att uppstå en inkluderande gemenskap i landet och vi kommer alla leva lyckliga.

Obs! Här måste dock till en särskild insats mot de SD-sympatisörer som nästlat sig in på Östermalm i Stockholm. Men så fort Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn ersatt sin älskade lastbilsflakstechno med Wagner kommer ett eventuellt Swexit vara undanröjt.

Puh.

Jesper Weithz