Jag är inte feminist – jag är man
Måste få vara kvinnors kamp för kvinnor
DEBATT Allt färre män kallar sig feminister, berättar Cecilia Djurberg (Aftonbladet 4 nov), med stöd av en Sifo-undersökning. Från 40 procent 2014 till 28 procent 2018. Det låter ju alarmerande. Är vi på väg in i en backlash? Har #metoo slagit tillbaka?
Jag som ärligt talat, och det skäms jag över, alltid känner en viss svårdefinierbar känsla av olust varje gång en man lite för entusiastiskt deklarerar sig vara feminist, är inte säker.
Självklart har siffrorna säkert flera olika orsaker. Men låt mig i alla fall få introducera ytterligare en möjlig anledning till att en man inte kallar sig feminist.
Det kan faktiskt vara av ren respekt för feminismen.
Själv känner jag och har arbetat nära många uttalade feminister, och håller absolut med om det allra mesta av deras samhällsanalys. Jag är också övertygad om att jämställdhet mellan kvinnor och män är en av de enskilda frågor som tydligast för ett samhälle i positiv riktning också på andra områden. Inte för att kvinnor nödvändigtvis skulle vara godare än män, det tror jag inte att de är. Utan för att det skulle utjämna en faktisk maktstruktur som skär genom hela samhället, och på det sättet öppna upp det samtal vi för om vilka vi vill vara på ett helt avgörande sätt.
Jag är också övertygad om att även män vinner på ett mer jämställt samhälle.
Ändå kallar jag mig inte feminist. Varför? Därför att jag är man, och att det innebär att feminismen hotar privilegier som jag, om jag är uppriktig, inte kan bortse från att jag har.
Det gör, åtminstone, min relation till den feminismen komplicerad.
Det finns en dragning åt att slänga sig med etiketter. Alla vill vi hamna på den goda sidan. Men vi måste också våga erkänna att det ibland är vi som är måltavlan för andras kamp.
Den man som kallar sig feminist tycks, i mina ögon, rätt ofta vilja trolla bort den saken.
Feminismen är i första hand kvinnors kamp för kvinnor. Den måste också få vara det, så länge de faktiska orättvisorna består. Som man kan man erkänna, hylla och stödja den kampen, men aldrig helt vara en del av den.
Kanske har en del män insett det. Inte minst det senaste året, när det blivit så tydligt hur genomgripande frågan om makten mellan könen är.
Själv respekterar jag i alla fall feminismen för mycket för att helt lättvindigt kalla mig feminist. Med den vägran säger jag också åt mina feministiska vänner att fortsätta sitt arbete, även när det innebär att det hotar mig själv.
Erik Uddenberg
Konstnärlig ledare på Folkteatern Gävleborg, dramatiker
och dramaturg.
