Publicerad:

Jodå, visst är vi relativister, vi konservativa

Världen är för komplicerad för att styras med ingenjörskonst

Av: Roland Poirier Martinsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Roland Poirier Martinsson svarar Kajsa Ekis Ekman om den nutida konservatismen.
Foto: OLA AXMAN
Roland Poirier Martinsson svarar Kajsa Ekis Ekman om den nutida konservatismen.

Det första jag reagerar på i Kajsa Ekis Ekmans funderingar om konservatismen är hur Johan Wennström svarar på varför han är konservativ: Att han har en sådan läggning. Att han inte tycker om förändringar.

Det är knappast grund för politisk konservatism. Det skulle ju, exempelvis, räcka med att man bott i en diktatur hela sitt liv för att bli både politiskt konservativ och motståndare till demokrati.

Jag har varit politiskt konservativ sedan jag hade intresse nog att sortera den sortens tankar, aldrig politiskt aktiv, men generellt skeptisk till stora samhällsprojekt och individualisering av samhället. Vid sidan om detta är jag nog en ganska rastlös provokatör, oftast inte nöjd med sakernas tillstånd. Privat, socialt? Nä, ingen piprökning, ingen tweed. Massrörelser? Sällan, jag gjorde uppror mot punken för att jag tyckte den var för konform.

Jag minns att Kjell-Olof Feldt vid något tillfälle ondgjorde sig över dem som motiverar sin tro på socialdemokratin med sin svåra uppväxt. Själv är han sosse för att han tycker att socialdemokratin är bäst.

För mig är det en mera begriplig hållning.


Vidare till Ekis Ekmans undran om konservatismen i själva verket inte står för ren relativism. Hon ställer frågan som om hon därmed gör den konservative svarslös, som om hon blottlagt en motsägelse: att dess förespråkare inte begriper vad de förespråkar.

Men nej, inte alls på det viset. Tvärtom, Ekis Ekman har förstått något som tillhör kärnan i konservatismen, som många politiskt konservativa inte själva riktigt begriper.

Om politiken bygger på en pålitlig teori, då försvinner relativismen. Detta är synen på samhällsbygget som ingenjörskonst. En ingenjör bygger broar med stöd i beräkningar som utgår från vetenskapligt korroborerade teorier, men en politiker kan inte bygga samhällen på samma sätt, då de inte har tillgång till sådana teorier. Människan, kulturen, gemenskaperna – dessa är oförutsägbara, låter sig inte fångas i väldefinierade begrepp (därför har vi konst), kan inte testas och svårligen mätas, skeenden som manipuleras kan inte upprepas.

Därför är den gode politikern mera som en skicklig hantverkare. En sådan använder sig av erfarenhet, trial and error, traderad kunskap, och är hela tiden uppmärksam på att något nytt och oförklarligt kan hända, som sedan kan användas när nästa järn ska smidas, bröd bakas, träd fällas.

Varför fungerar den nya metoden? Svar: ingen aning, men den fungerar.


Med sådan osäkerhet säger det sig själv att man inte chansar. Kanske var det en slump att det gick bättre förra gången? Därför är det klokt att testa det nya lite försiktigt nästa gång, går det bra igen, testa då lite bredare, och så vidare. Så växer ett dugligare hantverk fram, samma sak gäller för den goda politiken: framåt, förbättringar, men försiktighet i den oförutsägbara föränderligheten.

Det är förnuftigt, det är inte känslodrivet.

Eftersom politikens materia skiljer sig åt geografiskt och historiskt följer att den politiske hantverkaren inte bör använda samma kunskaper i olika sammanhang. Politiken måste vara relativ sin situation: religionen, kulturen, traditioner och rubbar förutsättningarna. Ur det följer också att den konservativt lagde politikern – om vederbörande tänkt efter – respekterar varje annan kultur, varje annat sätt att leva.


Med detta sagt, två avgörande korrektiv.

För det första, den konservative ser med skepsis på de snabba förändringar som följer av ryckiga, demografiska förändringar, och givetvis faller stora vågor av migration under den kategorin. Detta har inget med främlingsfientlighet att göra (även om de båda ofta tycks korrelera), utan beror på observationen att djupa, breda och snabba förändringar ofta förändrar ett samhälle på ett sätt som inte är önskvärt. Personligen trivs jag i det mångkulturella, men jag ser med oro på vad som sker i många av Sveriges fattiga kommuner och utanförskapsområden. Något gick för fort, ovälkomna förändringar följde.

För det andra, allt är inte politik. Utanför statsskicket finns sådant som meningen med livet, synen på vad en människa är och vad hon kan kräva av oss andra, frågor om vad som är rätt eller fel. Dessa värderingar går djupare än sådant som uppfattas som politiskt produktivt. Jag ser ju att vi har fattat politiska beslut som lett till mycket dåligt i Sverige. Samtidigt kan jag inte förlika mig med tanken att vi ska förvägra en fristad åt människor på flykt undan svält, död, tortyr.

Det är därför jag blir alltmer benägen att lämna rummet när flyktingfrågan diskuteras. Jag har inget att bidra med, jag har inga åsikter som hänger ihop, jag håller med den som råkar ha ordet.

Stänga gränserna? Absolut! Öppna gränserna? Jajamän!


Hur löser man den sortens dilemma? Först måste man acceptera att det inte finns någon lösning, sedan måste man göra det bästa av situationen: jämka, ta hänsyn till det ena och det andra, förhålla sig till en ständigt föränderlig verklighet. Med andra ord, relativisera.

Så kan det alltså bli, att jag denna dag i livet finner att jag lutar åt att Kajsa Ekis Ekman har en poäng medan Johan Wennström fått saken om bakfoten. I morgon är en annan dag. Panta Rei. Var jag då finner mig politiskt bestämmer den verkligheten, men mina värderingar rubbar den inte.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: