Det finns ingen sista sida för litteraturen

Aftonbladet Kultur publicerar ett utdrag ur Sven Anders Johanssons ”Litteraturens slut”

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

När den amerikanske litteraturvetaren Alvin Kernan 1990 utropar litteraturens död är han varken först eller sist. Hans tonfall är beklagande, eller i alla fall melankoliskt, och det finns ett omisskänneligt konservativt stråk i hans verklighetsbeskrivning. Vad han bevittnar är en långsam men omfattande nivellering. Litteraturen har förlorat status och betydelse. Det som försvinner är romantikens och modernismens litteratur; klassikerna och kunskapen om dem.

Bakom denna melankoli ligger den sedvanliga distinktionen mellan det upphöjda och det populära, och en relativt odialektisk förståelse av litteraturens autonomi. Feminister, marxister, nyhistoricister, diverse identitära grupper, strukturalister och postmodernister får alla kritik för att åtminstone ha bidragit till dödens annalkande. Men i grund och botten verkar Kernan vara medveten om att förändringarna beror på en medial och teknisk utveckling som ingen av dessa ismers företrädare styr över: ”den romantisk-modernistiska litteraturens sönderfall under slutet av 1900-talet har varit en del inte bara av en allmän kulturell utveckling, utan mer specifikt av en teknologisk revolution som hastigt förvandlar en tryckt kultur till en elektronisk”.

Redan 1990 anar Kernan alltså övergången till den digitala eran. Skärmsamhället. I det avseendet kan hans bok idag framstå som ganska framsynt, trots sin konservatism. Kanske finns det en logik i det: de mest konservativa är mest sensitiva för det framtida, för de förändringar de fruktar.

Och vad gäller de ideologiska motståndarna är han till sist relativt försonlig även mot dem. På de sista sidorna erkänner han att feminismen och liknande ideologiska projekt äger sin rimlighet: ”Mitt problem med de nya hållningarna är inte deras träffsäkerhet eller rättvisa, utan bara deras användbarhet vad gäller upprätthållandet och bevarandet av de litterära verk, eller ’texter’ om den termen är bättre, på vilka hela det litterära företaget, det förflutna och det samtida, beror.” Det är inget metafysiskt som går förlorat, förklarar han, utan litteraturens funktion och existens. Allt som återstår är diverse institutionella praktiker utan centrum, ett förfallande utbildningssystem, en bibliotekskategori, några avantgarde-kretsar, en handfull förlag och recensenter, några politiska ärenden…

Trettio år senare är det svårt att säga att han hade fel. Och samtidigt: vad skulle litteraturen överhuvudtaget kunna vara mer än det? Hade den någonsin ett centrum? Utan tvekan var den mer spridd för femtio år sedan. Statusen var överlag högre, bokupplagorna större, författarnas genomslag bredare, men har den litterära institutionen någonsin varit mer än det lösa sammanhang Kernan beskriver? Är detta som återstår verkligen så lite? Eller är det trots allt en hel del? När dessa sammanhang och institutioner en dag försvinner, så kommer våra erfarenheter, åsikter, kunskaper och prestationer att blåsa bort som damm i vinden.

”Litteraturens slut” kan, som hos Kernan, syfta på en historisk brytpunkt. Ett försök att urskilja ett skifte där förutsättningarna för litteraturen går förlorade, med följd att litteraturen förvandlas till något annat, nästan utan att det märks.

Men ”litteraturens slut” kan också syfta på det slut som varje litterärt verk med nödvändighet bär på. Den sista sidan i en roman, slutraden i en dikt. Men också slutet i en lite mer abstrakt mening: den avslutade läsningen, verkets fullbordan. Erfarenheten som övergår i minne, boken som glöms bort men samtidigt internaliseras i medvetandet.

Om litteraturen tar sin början med barnet som plötsligt lyckas skapa mening ur orden på boksidan, vad slutar den då med? Vad leder den till? Att argumentera för att litteraturen måste värderas estetiskt, att den inte kan legitimeras moraliskt eller politiskt, innebär inte att önska bort dess möjliga politiska implikationer och effekter. På ett sätt slutar all litteratur värd namnet med nödvändighet i det politiska eller etiska, i en ny förståelse av samhället och människan. Kanske är det enbart via litteraturen, eller konsten i stort, något verkligt nytt kan ta form eller bli synligt, eftersom alla andra former av tänkande och kommunikation är så fast i det rådandes determinerande former.

I det perspektivet ligger ”slut” nära begreppet försoning. Försoning kan förstås som dialektikens slut, ett tillstånd där motsatserna går upp i varandra och en ny balans uppstår. Varje enskilt verk är på sätt och vis tvingat att uppnå något slags försoning – om inte skulle vi inte uppfatta det som ett, som enskilt och färdigt. En vanlig form av litterär försoning är hemkomsten, en annan variant är mordgåtan som löses, en tredje kärleksparet som får varandra. Alla dessa former av slut innebär ett slags försoning. Saker går ihop. I litteraturen är det möjligt, kanske rent av nödvändigt; i verkligheten sällsynt, kanske rent av omöjligt, om inte annat för att det är svårt att säga när något tar slut. Snart? Nu? Nyss? Det är en förklaring till vårt behov av litteratur: den ger oss verkligheten, fast avrundad.

Men det är också därför försoningen riskerar att bli falsk. För att den serverar en helhet som är omöjlig, avslutar något som borde hållas öppet. I en diskussion om Kafka framkastar Alberto Manguel tanken att ”en text kan läsas endast därför att den är oavslutad och därmed ger utrymme för läsarens arbete”. Det är därför, menar Manguel, som Kafkas verk ofta är ofullbordade. ”Det finns ingen sista sida i Slottet därför att hjälten, K., aldrig får nå fram till det och så att läsaren kan fortsätta in i den mångskiktade texten för all framtid.” Med det synsättet är litteraturen per definition oavslutad. Den väcker en känsla av nyhet, av att något nytt har inletts – ”har det redan börjat?” Problemet är alla ansträngningar att stänga och avsluta den.

Många minns hur Iliaden, Anna Karenina eller Gösta Berlings saga börjar, få minns hur de slutar. För att vi har tappat intresset när vi till sist når slutet, eller för att författaren har gjort det? Kanske är det för att det inte finns några slut. Även om texten måste upphöra någonstans finns det bara fortsättningar, virtuella och verkliga. Så kanske förhåller det sig tvärtemot vad jag påstod inledningsvis: även om glömskan eller ignoransen tar över, kan litteraturen, när den en gång har uppstått, inte avslutas.

Sven Anders Johansson är litteraturredaktör för Aftonbladet Kultur och aktuell med boken ”Litteraturens slut”.
Foto: Anna Tärnhuvud
Sven Anders Johansson är litteraturredaktör för Aftonbladet Kultur och aktuell med boken ”Litteraturens slut”.
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.