Jayne Svenungssons berättelse behövs
Åsa Linderborg kommenterar avhoppet från stol nr 9 i Svenska Akademien
Religionsfilosofen och teologen Jayne Svenungsson lämnar stol nr 9 i Svenska Akademien. Enligt pressmeddelandet (7 okt) är beslutet fattat sedan en tid tillbaka, men några konkreta skäl anges inte. Det blir upp till oss andra att gissa.
Jag tror att man ska se utträdet som en rutinhändelse, en logisk konsekvens av de svårigheter Svenungsson genast hamnade i. Hennes inträde hösten 2017 råkade sammanfalla med Svenska Akademiens sammanbrott. Metoo fick gamla halvkvävda surdegar och personmotsättningar att övergå i ett tragikomiskt inbördeskrig inför öppen ridå. Att komma in utifrån i en sådan situation måste ha varit väldigt svårt.
Att dra sig tillbaka är en djupt mänsklig reaktion. Under detta turbulenta år har Svenungsson hållit en sansat låg profil, hon har gjort sitt bästa för att inte ytterligare sabotera. Kanske har hon varit den minst ärelystna i hela församlingen. Därmed är hon också bäst lämpad att sitta där, vilket gör det här avhoppet till ett avbräck snarare än en öppning för nya lösningar.
Jayne Svenungsson behöver inte Svenska Akademien. Som professor i Lund har hon en annan meningsfull, intellektuell plattform, som skänker forskningsglädje och den vetenskapliga diskussionens svårslagna skönhet.
Däremot behöver vi Svenungssons berättelse av det gångna året. Det är begripligt att hon håller sig undan mikrofonerna en stund, men någon gång måste hon ta kommandot över historieskrivningen. Medierna i all ära, men vi har lite för enkelt fått styra berättelsen om Svenska Akademien.
