Den starkares orätt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-04-13 | Publicerad 2003-03-22

GÜNTER GRASS tal i Leipzig i går kväll

Ett krig har börjat, ett krig som länge har varit åstundat och planerat. Tvärs emot alla varningar och betänkligheter från Förenta nationernas sida har en övermäktig militärapparat i strid mot folkrätten fått order om preventivt angrepp. Inga protester har hjälpt. Säkerhetsrådets votum har negligerats och förhånats som irrelevant. Sedan den 20 mars 2003 gäller inte längre något annat än den starkares rätt. Och stödd på denna orätt har den starkare makten att köpa och belöna krigsvilliga och att missakta eller rentav bestraffa krigsovilliga. ”Den som inte är för oss är mot oss” – dessa ord av en amerikansk president tynger som en genklang från barbariska tider allt som sker nu. Då är det inte att förundra sig över att angriparens språk mer och mer har närmat sig hans fiendes ordval. Religiös fundamentalism får båda sidor att missbruka begreppet ’Gud’, som ju alla religioner kan göra anspråk på, och ta ’Gud’ som gisslan, spärra in honom på grundval av respektive fanatiska gudsuppfattning. Till och med en passionerad varning från påven, som vet av insikt vilka ihållande olyckor kristlig korstågsmentalitet och dito korstågspraxis har ställt till med, visade sig verkningslös. Uppskakade, vanmäktiga, men också fulla av vrede åser vi den enda kvarvarande supermaktens moraliska nedgång och anar att en konsekvens av det organiserade vansinnet är säker: motiveringen för tilltagande terrorism, för ytterligare våld som i sin tur föder nytt våld.

Är detta fortfarande samma Amerikas Förenta Stater som vi av en mångfald skäl har bevarat goda minnen av? Som en gång stod för den generösa Marshallplanen? Som varit oss en tålmodig läromästare i skolämnet demokrati? Det land som varit så frimodigt självkritiskt? Som en gång i tiden fick hjälp av den europeiska upplysningsprocessen att övervinna en kolonialmakt och ge sig själv en föredömlig författning, där yttrandefriheten var en omistlig mänsklig rättighet?

Det är inte bara vi som upplever hur denna bild, som under årens lopp mer och mer blivit till en önskebild, har förbleknat och nu håller på att bli sin egen vrångbild. Även många amerikanska medborgare, som älskar sitt land, förfäras över de egna värdeföreställningarnas sönderfall och över den hybris som härskar i det egna huset. Dessa amerikaner ser jag som mina bundsförvanter. Vid deras sida är jag förklarat proamerikansk. Tillsammans med dem protesterar jag mot den starkares brutalt utövade orätt, mot inskränkningarna i åsiktsfriheten, mot en informationspolitik som praktiseras på ett sätt man endast kan jämföra med totalitära staters och mot den cyniska kalkyl enligt vilken vi måste finna oss i att många tusen kvinnor och barn dör, när det gäller att slå vakt om ekonomiska och maktpolitiska intressen.

Nej, det som skadar USA:s anseende är inte någon anti__amerikanism och det som på allvar hotar den starkaste staten i världen är inte diktatorn Saddam Hussein och hans i stor utsträckning avrustade land; det gör president Bush och hans regering, genom att bringa demokratiska värdeföreställningar i förfall, till nackdel för det egna landet, genom att ignorera Förenta nationerna och slutligen genom att med ett krig som strider mot folkrätten försätta världen i ett skräcktillstånd.

Man har ofta frågat oss tyskar om vi är stolta över vårt land. Det var svårt för oss att svara på det. Och det fanns skäl för vår tvekan. Jag kan säga att jag själv har kommit att bli en smula stolt över Tyskland på grund av att en majoritet av medborgarna i mitt land vänder sig mot det preventivkrig som nu har inletts. Efter två världskrig som vi bär ansvar för och som lett till ytterligare förbrytelser har vi lyckats med något nog så svårt: att dra lärdom av historien, förstå de läxor vi fått oss.

Sedan 1990 är Förbundsrepubliken Tyskland en suverän stat. För första gången har regeringen gjort bruk av denna suveränitet genom att modigt opponera sig mot sin mäktiga bundsförvant och därmed bevara Tyskland för ett återfall i omyndigt beteende. Jag tackar förbundskansler Gerhard Schröder och hans utrikesminister Joschka Fischer för deras ståndaktighet. Alla yttre och inre attacker och förolämpningar till trots har de behållit sin trovärdighet.

Många kanske är modfällda för närvarande. Det finns skäl till det. Ändå får inte vårt nej till kriget och vårt ja till freden tona ut i tomma intet. Vad är det som har hänt? Den sten som vi vältrade uppför berget ligger åter vid dess fot. Alltså vältrar vi den uppför på nytt, även om vi anar att den knappt har placerats på toppen förrän den åter ligger och väntar på oss vid foten av berget. Men åtminstone detta, protesten och oppositionen utan slut, är och förblir möjlig för människan.

Günter Grass

Översättning: Lars W Freij

© Günter Grass 2003

Publicerad med tillstånd av Leonhardt & Høier Literary Agency, Köpenhamn

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln