Det blev många böcker, en hel värld
Lars Gustafsson skrev kanske Sveriges enda bidrag till romanformens utveckling
En röst som jag lyssnat till hela mitt läsande liv har tystnat. Jag har grälat på dess innehavare, häcklat och drivit med honom. Men hur oense jag än varit med röstens bärare har jag alltid haft den djupaste respekt för rösten själv. Tillsammans med Lars Gustafssons röst var man aldrig ensam. Och den var aldrig ensam. Att läsa honom genom åren har varit som att stå inne i Thomas Tallis’ berömda motett Spem in alium med dess 40 körstämmor.
Lars Gustafsson kommer att värderas högre av litteraturvetare och kritiker än av läsarna även om han skrev bättre lyrik och märkligare romaner än de flesta. Han hade sin offentliga persona att slåss mot; publiken ryggade en aning inför hans akademiska och lite farbroderliga framtoning. Det ligger en rekommendation av hans poesi till nyblivna lyrikläsare i bibliotekens databas, men kanske tvekar bibliotekarierna en aning inför att föra den vidare.
Lars Gustafsson var född i en småborgerlig miljö (med betoning både på små och borgerlig) och gjorde en akademisk karriär (inte i Sverige dock) som förde honom till en professur i USA och in i de fina akademierna (men inte den svenska). Möjligen led han av att vara uppkomling men från fel håll i ett land där 1900-talets karriärer gärna skulle påbörjas i arbetarklassen.
Han skolades i den analytiska filosofin i Uppsala, men hans avhandling blev knappt godkänd. Han skrev om Nietzsche vilket man inte borde i en miljö som ännu inte öppnat sig för de kontinentala traditionerna. Lars Gustafsson har ett ganska omfattande filosofiskt och essäistiskt författarskap på sitt samvete som mest kommer att intressera avhandlingsförfattare i framtiden. Detsamma gäller väl hans tjänstgöring i de libertarianska trupperna. Att skriva för SAF (numera Svenskt näringsliv) sågs – av flera än man kan tro – som att han sålde sig för pengar som en fri författare inte borde tävla om.
Men allt sådant tonar bort tillsammans med mediebilderna, och kvar blir den skönlitterära produktionen. Det blev många böcker, en hel värld.
I de fem romaner från 70-talet som kom att kallas Sprickorna i muren gav han kanske Sveriges enda originella bidrag till romanformens utveckling. Där satte han sitt eget jag inom citattecken och skrev fem alternativa biografier om denne Lars som varje gång började om borta i 50-talets Uppsala. ”Vi börjar om, vi ger oss inte” var ett ivrigt omkväde i en dikt från den tiden. Flera av romanerna blev liberalt färgad samhällskritik. Om Palme och socialdemokratin tyckte herr Gustafsson icke. Möjligen var dessa åsikter senare förvärvade än han själv ville vidgå. Ännu på 70-talet kunde han föra en intelligent dialog om marxismen med Jan Myrdal i brevboken Den onödiga samtiden. Den raka borgerliga linjen var inte alls rak – där fanns nog en omvändelse.
Ett par delar i Sprickorna i muren sticker ut. Sigismund blev spritt språngande tokig och alldeles underbar, åt sf-hållet till. En biodlares död är en av de vackraste texterna om att vänta på döden som vi äger. Sprickorna i muren är ett storverk, en förbindelselänk mellan 50- och 60-talens experimentella prosa och den annalkande postmodernismen. Realism var inte Lars Gustafssons främsta honnörsord, vilket kändes uppfriskande i en extremt naturalistisk litteraturtradition.
Andra romaner att nämna är Bernard Foys tredje rockad - det postmoderna genombrottet i svensk romankonst - och den sena amerikanska trilogin där Windie berättar är ett litet men fabulöst mellanspel. Amerikansk är också Tennisspelarna från 70-talet, en fantasi om tidiga datorer och en amerikansk valkampanj som går överstyr på ett mycket muntrare sätt än den som nu pågår. Det måste vara en av de roligaste böckerna i modern svensk litteratur. Jag läser om den vartannat år, och den är som ny varje gång.
I lyriken fann han andra källsprång än modernismen, alltifrån renässansens sonettdiktning till Gunnar Mascoll Silfverstolpes vemodiga idyller. Men Lars Gustafsson – han har översatt Rilke – blev aldrig bitter antimodernist som den lite äldre Göran Palm.
Poesin är kanske det rikaste spåret genom författarskapet. Den är elegisk och tankspridd och mycket vacker. Om jag ska välja bara tre böcker från olika tider så blir det Kärleksförklaring till en sefardisk dam (1970), Den amerikanska flickans söndagar (2006) och Artesiska brunnar, cartesianska drömmar (1980). De två första är strålande försök att skriva långdikter, och de förebådar den diktsamlingens långsamma död som vi bevittnar i dag. Den tredje är en räcka drömskt skarpa lärodikter i den klassiska diktsamlingens form.
Och novellerna har jag inte nämnt. Och inte dramatiken. Och inte reseböckerna.
Någon sammanfattning av Lars Gustafssons gärning låter sig inte göras. Jag hoppas att alla dessa livliga texter inte kommer att stillna på länge. Ibland, mest när jag tvingas skriva nekrologer, blir jag pessimistisk och tvivlar på att offentligheten och kulturlivet längre har behov av klassiker. Men kan vi inte ta med oss åtminstone Lars Gustafsson in i framtiden?
