Kultur

Kritiken stämmer – men Ekis har poänger

Kanske kan vi söka gemensam förändring i stället för polarisering

Av: 

Nino Mick

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kajsa Ekis Ekman är aktuell med boken ”Om könets existens”.

Kajsa Ekis Ekman är aktuell med boken ”Om könets existens”.

Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT / TT NYHETSBYRÅN

KULTUR

Har en ny syn på kön intagit maktens rum? Har ett monster vuxit fram ur queer-feminismens sköte och vandrat iväg på egna ben, oberoende av biologin, nu i full färd att förstöra feminismens samtliga landvinningar? Eller är det Kajsa Ekis Ekman som, likt en könsteoriernas Frankenstein, byggt samman monstret av faktafel och undermåliga källor? Existerar monstret överhuvudtaget utanför pärmarna på hennes nya bok Om könets existens?

Den efterföljande debatten gled snabbt in i fotnoternas värld och det kanske inte är så konstigt. Om källorna är ensidiga kommer teorin som helhet bli detsamma. Kajsa Ekis Ekman försökte nyligen avfärda kritiken som helt grundlös. Det är den inte. 


Men boken har ändå poänger. Kajsa Ekis Ekman är knivskarp på att hitta och peka ut könsstereotyper, bland annat i barnböcker vars författare inte själva har transerfarenheter. Cis/trans-dikotomin har länge förtjänat ett ifrågasättande, liksom myten att en transition är lösningen för att få leva ett lyckligt och friktionsfritt liv.

I ett annat läsvärt kapitel studerar biologer döda transpersoners hjärnor på jakt efter en liten fläck, och tafsar på transmaskulina för att studera deras reaktioner – djupt obehagligt! Exemplen framkallar associationer till rashygien, ett vetenskapens överintresse i att sätta avvikare under lupp.


Kajsa Ekis Ekman skriver också om läkemedelsindustrins ekonomiska intressen i transvården, och jag beklagar djupt att jag inte kan lita på författarens och förlagets kompetens att utföra en sådan granskning.

Jag läser välvilligt men kan inte undgå att märka att Kajsa Ekis Ekman har ett projekt som är överordnat hederlig argumentation. Hon vill återupprätta människan med XX-kromosomer (med hennes ord: kvinnan) som feminismens subjekt. 

Hennes obrottsliga lojalitet till denna uppgift skapar en läsupplevelse med tvära kast, där hon upptäcker någonting sant och jag sitter och nickar med – som när hon skriver om att kulturprofilers deklarerade kärlek till transpersoner bär drag av fetischering – för att några stycken senare iskallt och hånfullt använda en nidbild av en transkvinna för att markera; håll er borta från min kvinnokamp!


På liknande sätt är det med kapitlet ”Ett eget rum”, som inledningsvis får mig att tänka på 8 mars förra året, då två uppkäftiga cis-killar vägrade lämna den separatistiska demonstrationen. ”Varför ska vi gå?” sa de, ”För att det bara ska vara tjejer och transpersoner här”, sa jag, ”Jag är transperson”, replikerade en av dem. Jag blev paff. Kompisen garvade.

De störiga killarna knuffades ut ur tåget av handlingskraftiga tjejer. Men sådana situationer lär vi inte vara ensamma om att ha upplevt, och i mig skaver det fortfarande att tvingas bli könspolis. 

Kajsa Ekis Ekman skriver om problemen med självidentifikation – cismän – och att det är ”precis i linje med sexualbrottslingars och kvinnomisshandlares beteendemönster” att ta sig in i kvinnors rum. Jag blir intresserad av vad hon vill säga. På ett samhällsplan, vad ser hon för risker med att kunna ändra juridiskt kön själv via nätet (något jag själv skulle göra om jag hade haft möjligheten)?


Men hennes första avskräckande exempel handlar om norska transkvinnan Sandra som ville duscha efter träningen. Med kläder på passerar Sandra, hon har däremot inte gjort en underlivsoperation – vilket många transpersoner inte vill eller kan göra, av olika skäl.

Det jag just skrivit om Sandra får man inte veta i Kajsa Ekis Ekmans bok, där Sandra konsekvent kallas för ”honom” och ”mannen”.

Det hade gått utmärkt att att diskutera sakfrågan utan kränkande markeringar, men Kajsa Ekis Ekman verkar tycka att det är viktigare att understryka sin åsikt – att transkvinnor är män – än att skapa meningsfulla allianser och jämka samman kamper. Det märks här att hon är hårdför debattör snarare än organisatör.


Det vore synd att gå miste om ett tillfälle att prata om de rädslor många ciskvinnor – och många transpersoner – bär på, och att det är cismäns fel. Tänk bara på de senaste veckornas mord på kvinnor. Addera misshandel, våldtäkter, trakasserier. Kroppen bär traumat. Åratal av erfarenheter kan inte försvinna som i ett trollslag. Det är ett enormt sorgligt faktum att en testosteronpåverkad kropp kan framkalla en otrygg känsla genom sin blotta närvaro, oavsett vilken människa som bebor den. 

Vidare så är könade omklädningsrum fulla med cispersoner förknippade med så obehagliga minnen för många transpersoner att en hel del av oss aldrig frivilligt skulle byta om i ett sådant. Det går att se och erkänna dessa verkligheter samtidigt. Finns det någon väg framåt?

Ett tredje omklädningsrum? Särskilda transjourer för att komplettera kvinnojourer, som Kajsa Ekis Ekman föreslår i boken? Kan det i praktiken finnas gemensamma mål, även när behoven skiljer? Kan vi i stället för att polarisera använda meningsskiljaktigheterna som hävstång för förändring, på exempelvis ditt lokala gym? 


Jag tror att det som avgör den saken är huruvida det är möjligt att mentalt separera det kollektiva och det individuella. Kan ciskvinnor gå med på att erkänna transpersoners identitet och valda pronomen, när vi organiserar oss tillsammans? Kan transpersoner oavsett könsidentitet börja se sig själva som del av en heterogen kvinnoklass, förenade i sin intressemotsättning till cismän som grupp? Kan ordet kvinna på så sätt få vässade tänder, inte som ordboksdefinition eller identitet utan som levande kampkollektiv? Är det önskvärt, är det möjligt?

Ingen av dessa frågor vet jag svaret på, och det känns svårt att undersöka dem mitt under en pandemi. Min uppfattning är ju att en politisk rörelses minsta beståndsdel är mötesbordet, inte kultursidestexten. 


Men om man ska börja någonstans kanske det kan vara i en av Kajsa Ekis Ekmans formuleringar: ”Reproduktionen är könets grundpelare precis som produktionen är klassamhällets.” 

Reproduktion förknippas med förmågan att bära och föda barn. En viktig beståndsdel, men begreppet är bredare än så, vilket Kajsa Ekis Ekman tyvärr aldrig går in på. Reproduktionen är den grund på vilken hela samhället vilar, det som möjliggör produktionen. Kapitalismen behöver mammor som helt gratis rår om och uppfostrar morgondagens arbetskraft. 

Men också: kapitalismen behöver den queera förskolläraren för att redan i dag frigöra mammorna till yrkesarbete. Kapitalismen behöver att min partner kramar mig länge efter en natts hårt arbete, så att jag orkar jobba igen natten därpå.


Det är alltså fullt möjligt att landa i slutsatsen att det feministiska subjektet är en exploaterad omsorgsarbetare, som utför det reproduktiva arbetet till största delen obetalt. (Här finns tillfälle att begrunda de livstider som transpersoner tillbringar med att hålla varandra vid liv, och vilken orättvis arbetsbörda det är.) 

I en feministisk rörelse med reproduktion som utgångspunkt är den enande faktorn varken identitet eller kromosomer, utan vår vilja att omdana samhället så att omsorgen erkänns fullt ut som livets fundament. 

Onekligen en utopi. 

Hur kan vi fortsätta kämpa för den?

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Transpersoner görs till murbräckor i kampen

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Transfrågor

Kajsa Ekis Ekman

Feminism