”Morfar blev jättearg om man sa att Stalin inte var en sån himla trevlig gubbe”
Lena Endre pratar med Åsa Linderborg om rötterna i röda Ådalen, uppväxten utan pappa och hatattackerna från nättrollen
Jag har stämt möte med Lena Endre som regisserar pjäsen ”The nether” på Dramaten, som hade premiär i går. Hon är en minut sen när hon kommer mot mig i teaterkorridoren och jag överrumplas av något som jag inte var beredd på: hennes look. Lena Endre är skapt så att hon fortfarande i 61 års ålder får roller. Det är inte alla kvinnliga skådespelare förunnat.
Hon säger att hon fick skit för sitt utseende när hon var yngre.
– De trodde jag var en borgarbracka för att jag var blond. De hade ingen aning vem jag är eller var jag kommer ifrån.
Det är det här jag vill prata med Lena Endre om: klass.
Lena Endres uppväxt var, som hon säger, lite ”knepig”. De första sex åren bodde hon ensam med sin mamma, som var kartriterska, i en etta i Hammarby.
– Vi hade det smått och undrade alltid om pengarna skulle räcka månaden ut. Det där har påverkat mig mycket. Och det var jobbigt att inte ha en pappa, det skapade en osäkerhet i mig.
”Smått” var det också hos mormor och morfar i Ådalen, där Lena var mycket som barn. Morfar jobbade på fabriken och mormor arrenderade en jordplätt med några andra kvinnor. De tvättade i älven. Som så många andra i det röda Ådalen var de kommunister.
– Morfar blev jättearg om man sa att Stalin inte var en sån himla trevlig gubbe. ”Vilken jävla propaganda!” svarade han alltid.
Min mormor och morfar var också Sovjetvänner, men samtidigt de största humanister jag någonsin träffat. Det är ju en paradox det där, vad säger du till dem som menar att alla kommunister är blodtörstiga?
– Man blandar ihop det. Det är ungefär som att säga att katoliker är mördare, det har vi sett genom historien. De önskade social rättvisa, att sen alla blev blåsta i öststaterna när diktatorerna tog över, det var ju inte tanken.
– Man måste förstå att de svalt när de var unga. Min mormor var inte gammal när hon tappade tänderna för att hon inte råd att gå till tandläkaren. Det klart att de drömde om ett annat samhälle.
Det är därifrån Lena Endre har fått sin ”extrema fåfänga”. Som uppvuxen i arbetarklassen lärde hon sig att det viktigt att man gör sitt bästa, att man är hel och ren, att man piffar till sig även om man inte har så mycket pengar. Mormor klädde sig i finkappa när hon skulle fika på Domus i Kramfors.
När Lena var sex träffade hennes mamma en man från Estland, som blev hennes pappa. Han kom 1944 tillsammans med andra som i småbåtar flydde kommunisterna.
Det måste ha blivit en politisk krock att han gifte sig med din mamma?
– Du förstår hur det lät hemma hos mig? Det var alltid politiska diskussioner!
Den man som nu blir Lenas pappa var arkitekt. Och utopist. Han drömde om en minimal arbetsdag, att vi i stället för att slita åtta timmar om dagen skulle utveckla oss mänskligt och konstnärligt.
– Men några år i livet ska man göra en samhällstjänst, och det ska vara ett hedersuppdrag.
De bodde i Stockholmsförorten Trollbäcken. När Lena Endre blev tonåring tog hon sig in till finkvarteren i city och upptäckte att där bodde de annorlunda. Hon gick till Bostadsförmedlingen på Fleminggatan och fick ett rivningskontrakt på Östermalm över disk. Utan toalett och dusch, enkelfönster. Fortfarande i slutet på 70-talet var Östermalm fullt av primitiva lägenheter avsedda för tjänstepersonal.
– Jag har gjort jordens resa och vet att man inte kan ta någonting förgivet. Jag är tacksam.
Lena Endre började med teater när hon bodde i kollektiv och kom i kontakt med en teaterstudio.
– Jag var 19–20 år. Jag struntar i om jag kan försörja mig på det här, tänkte jag, jag måste bara få hålla på med teater.
Mormor blev så klart bekymrad. Ge upp en fast anställning på en annonsbyrå! Ta studielån!
Endre var med och startade Teater Sputnik, men kom snabbt in på Scenskolan. Och rätt snart var hon en profil i såpan ”Varuhuset”.
– Jag blev först ledsen när jag fattade vad det var för något, men då rappade mormor i, att du ska vara glad att du har ett jobb! Det är något fint med det där, att man inte ska göra sig märkvärdig.
”Varuhuset” visade sig vara ett lyckokast, eftersom Ingmar Bergman, som gärna gluttade på sådana tv-serier, upptäckte henne där.
Du är finfolklig som blandar högt och lågt. Men vissa grejer som du har gjort skulle inte vara möjliga i dag, som Lorry. Håller du med om det?
– När vi gjorde ”Lorry” hade kränktheten inte uppfunnits än, men den kom ungefär då. Vi gjorde en sketch där vi drev med rasisterna i Sjöbo, ”Att skit försvinner”, som anmäldes jag vet inte hur många gånger. Vi skojade om incest, aids, allt. Allmänheten kan ha svårt för satir, upptäckte vi, precis som barn tar den allt bokstavligt. Vi blev till och med anmälda av en familj som inte ville att vi skulle driva med deras efternamn, Svensson.
Vi pratar en stund om balansgången mellan yttrandefrihet och anständighet. I den ena vågskålen har vi de lättkränkta som kan bli fientliga mot kulturens frihet. I den andra vågskålen har vi dem som vill vidmakthålla begrepp som är seriöst kränkande.
Den offentliga tonen är sanslöst hård just nu. I Jennifer Haleys prisbelönta dystopi ”The nether” diskuteras de moraliska och filosofiska problem som vi måste börja brottas med. I pjäsen befinner vi oss i en snar framtid där internet utvecklats till ett slags Hades. Alla människor lever inloggade hela tiden, på jobbet, i skolan. Det är där man bor. Naturen är så förstörd, att ingen vill vara där längre. Man är hellre på nätet, där Reine Brynolfssons figur har gjort en sällsynt skicklig programmering.
Kan man leva i en sådan artificiell verklighet, där man kan göra vad som helst, utan att det får konsekvenser? Hur går det med empatin om tanken försvinner på att mottagaren är en riktig människa?
Har du själv erfarenheter av aggressiviteten på nätet?
– Jag framställdes som halvkriminell för att jag hade en socialdemokratisk åsikt i en fråga, det vill säga, inget extremt åt något håll. Attacken, orden, hatet, illviljan, den chockade mig.
Det finns mer att berätta, men Lena Endre vill inte. Allt går inte att trycka i en tidning.
– Jag fattar inte hur nättrollen tänker, man kan få för sig att de är miljoners, men det är de ju inte. De pratar om eliter hit och dit, men vilka menar man? Menar man oss som håller på med kultur eller de som tjänar mycket pengar? Det är extremt ökade klassklyftor, men i stället gör man muslimerna till syndabockar.
Det är svårt, säger Endre, att förklara för sina barn den utvecklingsoptimism som fanns under rekordåren när allt faktiskt blev bättre och bättre.
– Så är det inte längre, jag är glad att mamma dog 2007 så hon slapp se det här.
Så här långt i samtalet susar kollegan Ingela Olsson in i logen. Sedan ett par veckor kamperar de ihop och beter sig nästan som ett nyförälskat par. Så här drömmer jag om att det ska vara att dela teaterloge.
Ingela, det är många som gärna ser -Lena i en krimserie, men som inte vill betala skatt till Dramatens verksamhet. Vad svarar du dem?
– Det hade inte funnits någon Lena eller Micke Persbrandt att se i krimfilmer om det inte hade funnits teaterinstitutioner, för det är där de har blivit till som skådespelare. Det är lika dumt som att tro att man kan lägga ner ungdomsverksamheten och ändå hitta en Zlatan.
– Drar man ner på kulturen faller samhället, flikar Lena Endre in. Dramaten är en nationalscen, vi ska spela klassiker, nyskrivet och vårda det svenska språket, då kan man inte urholka anslagen. Folk tror man blir rik på det här jobbet, men vi tjänar lika mediokert som en sjuksyrra.
Allt färre som söker en teaterutbildning kommer från arbetarklassen, de flesta har en stabil, välutbildad medelklassbakgrund. Jag tänker att det borde påverka teaterns utformning, men Endre är inte säker på det. Men hon hoppas på en renässans för den politiska teatern.
– Jag tror det växer fram ett motstånd. 1968 hade sin rörelse och 2018 kommer få sin, fast mycket smartare. Så jag tror mamma hade rätt ändå: Det blir bara bättre.
