Varför ska supportrar straffas kollektivt?

Läktaren är så mycket mer än vad som syns i ett nyhetsinslag

Skandalscener utspelade sig i slutet av derbyt mellan Djurgården och AIK den 28 maj. Är det skäl att återinföra villkorstrappan och hårdare tag? Nej, skriver Ulrika Stahre.

Det började ju ändå ganska bra. Intill mig på den nedre bortaläktaren står två tjejer som aldrig släpper sina telefoner. De filmar, tar selfies, sjunger med ibland, tar nya foton. Jag väntar på att någon övertaggad snubbe ska fräsa något om ”stoppa ner mobilen, du är i klacken” men det kommer aldrig – ingen törs. Eller bryr sig. Nu ska ju den usla trenden vända. Förlora mot Djurgården aka Aporna? Nej, orimligt.

Så den där supergrabbiga, störiga, maskulina stämningen som alla som inte går på fotboll tror att läktaren är, den lyser länge med sin frånvaro. Tills det händer som alla nu fördömt sedan halvfemtiden i söndags: knallskott, bengaler, slagsmål och maskerade män.


Det är självklart både frustrerande och sorgligt. Det manliga våldskapitalet i sin prydno.

Ingen är emot att dessa våldsamma ska identifieras, det finns ett rättssystem för det som för allt annat våld.

Men är det lika självklart att barnet ska ut med badvattnet? Att ropa på att villkorstrappan ska återinföras, som Ulrika Kärnborg gör i Expressen, är dödfött. Det stämmer föga att vilda västern råder sedan den avskaffades, men det är klart, om man ska ha en åsikt så måste den underbyggas med allt man har. Sant eller ej, det spelar mindre roll. Tusen och åter tusen människor går på fotboll varje vecka och för det mesta utan att något mer händer än lite trängsel på väg dit och hem.

En villkorstrappa 2.0 kommer inte fungera. Eftersom konfliktytan behöver bli mindre, inte större. Men det jättejättetråkiga arbetet att samtala och skapa förtroende blixtrar förstås inte lika mycket som rop på hårdare tag.


En förklaring till varför fotbollssupportrar ska bestraffas kollektivt ges aldrig. Jag tror att jag förstår varför: därför att föraktet för den gruppen människor är så stort. För att alla dras över en kam. Läktaren är i själva verket otroligt heterogen, men man ser det man vill se (det här är ganska jämförbart med att tro att alla lesbiska har kort hår och alla bögar är fjollor, de som inte stämmer med schablonen blir osynliga) och när sådant som skandalen i söndags sker – då är alla supportrar svartklädda grobianer.

Det finns många likheter mellan fotboll och scenkonst, kanske med performance mest. Det finns ett mystiskt manus (regler, spelidé) men det mycket är improviserat. Som på operan applåderas vackra prestationer. Publiken följer också sina manus (utom i söndags) och samspelet mellan scen och publik är tajt och nära. Som nyhetsklipp på en skärm blir det något annat. Det borde en kulturskribent förstå.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln