Sverige utvisar henne till totalt kvinnoförtryck
Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas – den svenska migrationspolitiken är en ynkedom
Det är svårt att glömma nyhetsbilderna som kom från Kabul i augusti förra året: människor som klängde sig fast på utsidan av lyftande flygplan men tappade taget och föll mot sin död. Så desperat ville de bort från det land talibanerna snart skulle komma att regera.
Och det är lätt att förstå desperationen, i synnerhet som kvinna. Redan den 7 september, när talibanerna presenterade sin interimsregering, var departementet för kvinnofrågor ersatt med ett ”departement mot lastbarhet och för dygd”. Så har det rullat på: flickor över 12 år får inte längre gå i skolan. Kvinnor får inte flyga utan en man i sitt sällskap. Kvinnor måste dölja ansiktet när de går ut, helst med en burka – och förresten, flickor och kvinnor borde inte lämna hemmet över huvudtaget, om de inte har väldigt goda skäl. Det kom inte ens som en överraskning utan bekräftade bara det vi redan visste, att talibanerna har en kvinnosyn som bara går att datera med hjälp av kol 14-metoden.
Till det här helvetet tycker Sverige att det är rimligt att utvisa en 22-årig kvinna och hennes familj. Thord Eriksson skrev i helgen om Sahar Soltani, som kom 2015 med sina föräldrar och två yngre syskon, som sedan dess har blivit ett till. Hon lärde sig snabbt svenska och pluggar i dag på Chalmers för att bli civilingenjör.
Familjen har ansökt två gånger tidigare om uppehållstillstånd, med motivet att de levt under hot i hemlandet, men fått avslag. Efter talibanernas maktövertagande trodde de dock att de skulle få stanna, bland annat eftersom de är hazarer och därmed extra utsatta för talibanernas förtryck, och en tredje ansökan lämnades in.
I april kom beskedet: avslag. Migrationsverket skrev bland annat att ”det ankommer på familjen att vid ett återanvändande anpassa sig till sitt hemlands kulturella seder och bruk”. På med burkan, Sahar, och säg hejdå till alla planer på ett yrkesliv, ja ett liv utanför hemmets väggar över huvudtaget.
Det är en tragedi att svensk migrationspolitik hamnat i ett läge där det enda rimliga beslutet – att tills vidare stoppa alla utvisningar till Afghanistan – tycks ha blivit politiskt omöjligt. Det spelar ingen roll om partierna som drivit fram den velat strypa migrationen för att man ogillar folk från andra länder eller för att man vill ha ”ett andrum” – för Sahar och hennes olyckssystrar blir resultatet detsamma: ett liv i totalt förtryck. Sverige kan ge henne ett fritt liv, men väljer att inte göra det.
Jag minns när man på allvar motiverade svensk trupps närvaro i Afghanistan med att vi skulle skydda flickors rätt att gå i skolan. Det misslyckades, den rätten finns inte längre. I dag skickar vi i stället med berått mod flickor dit. Att kalla det ynkedom räcker inte.
