Sluta gaslighta mig, Romina Pourmokthari
Det finns ingenting bakom klimatministerns ord
På engelska kallas det gaslighting. Det innebär att någon förnekar sanningen och i stället presenterar en lögn på ett så övertygande sätt att den som lyssnar till slut börjar tvivla på sina egna sinnen.
– Jag är den personen som på bästa sätt kan driva igenom en ambitiös klimat- och miljöpolitik, sade Romina Pourmokhtari när hon tillträdde. Ett tungt argument för detta menade hon själv, var att hon tillhör en generation som förstår att klimatfrågan är ”viktig”.
Romina Pourmokhtari har skrivit en bok, Chicken Nuggets på krita, om sin uppväxt och politiska övertygelse. I den är klimatfrågan dock fullständigt frånvarande, förutom att Pourmokhtari tycker att alla andra partier hycklar om kärnkraften.
Denna inställning, att alla andra hycklar, är för övrigt genomgående i den korta boken. Det är i stort sett bara Romina själv som står för sanning och rätt.
Tillbaka till nuet. I den presenterar regeringen där Pourmokhtari är klimatminister en budget där den största och viktigaste satsningen är att aktivt snabba på klimatkrisen genom att med alla tänkbara styrmedel öka utsläppen från bensinbilar.
Politiken hade kunnat vara beställd av fossillobbyn och är utformad för att med kirurgisk precision missgynna elbilar och kollektivtrafik. Resultatet är att målen om utsläppen från transporter – som riksdagen ställt sig bakom, inklusive Liberalerna och Moderaterna – inte kommer nås. Inte kan nås. Som finansminister Elisabeth Svantesson sade i SvD på fredagen: Gör vi inte det så gör vi inte det.
Jag vet inte vad som är värst. Att Romina Pourmokhtari blåljuger om att klimatmålen visst ligger fast, fastän hennes egen politik är ett bevis på motsatsen, eller att finansminister så nonchalant, i en bisats, slänger hela den svenska klimatpolitiken på soptippen. Parisavtalet? Vår civilisations överlevnad? Går det så går det! Eller som det heter på ren svenska: let it burn, låt världen brinna.
Svenska blåbruna politiker verkar tro att den klimatnihilism de ägnar sig åt är cool för att den triggar miljöpartister, eller den grupp Pourmokhtari verkar retar sig allra mest på i sin bok: ”trebarnsmamman från Bagarmossen som handlar sina kläder på Nitty Gritty och röstar på Vänsterpartiet”. Men sanningen är ju att det är deras egna barn och barnbarn de sabbar för. Sverige ligger i världen, delar atmosfär med jordens övriga befolkning, även om det inte låter så på den nya regeringen.
I Egypten pågår ännu ett klimattoppmöte och det är så hemskt att Sverige nu ska stå och be länder där miljoner är på flykt eller vars existens akut hotas av höjda havsnivåer om ”förståelse” för att vi vill sänka bensinskatten. Men det är ändå inte denna skam som är det värsta, utan kortsiktigheten och fuck-you-attityden den här regeringen har till vår tids viktigaste fråga.
Jag tänker på allt snack i klimatministerns bok om faran med illiberal politik och vikten av principer. ”Det jag sett och ser i regeringarna Löfven/Andersson är statsråd som utan initiativ tar sig an sina ansvarstyngda uppdrag” står det på ett ställe. Och på ett annat, närmast profetiskt, finns denna uppmaning: ”rikta inte kritik mot ett förslag utan att ha en tanke om vad du vill se i stället.”
Jag tror att jag har lyssnat på alla intervjuer med den nya klimatministern, och hela tiden säger hon att den klimatpolitik hon nu avskaffar ska ersättas med sådant som är ”effektivt och långsiktigt”. Men det finns absolut ingenting bakom orden, det finns bara SD-förslag inlindade i ett pinsamt bluffande, som hundbajs i presentpapper.
