Hyckleriet kring Roman Polanski har tagit slut

Det är så här det ser ut när makt förflyttas

Det saknades inte tillskyndare för filmkonstens oberoende när Roman Polanskis En officer och spion bojkottades av flera biografer i samband med den svenska premiären förrförra veckan. ”Detta är helt sanslöst, en prisvinnande film om Dreyfusrättegången (!) ska inte visas eftersom ”personalen” har problem med regissörens förflutna. I så fall, vilka mer ska bort från biograferna. Bergman?” frågade sig Göran Rosenberg på Twitter.

Först och främst: Jag sympatiserar med den ryggmärgsreflexen. Men det är ändå illavarslande att vi 2020 är så positioneringssnabba i debatten kring konstnärer och sexuellt våld, att det måste markeras med den typen av brösttoner.

”Åh, vilken ironi att Dreyfus fall nu åter tystas ner”, skriver Mattias Oscarsson i Sydsvenskan i en text med rubriken ”Varför vågar inte biografer i Malmö och Lund visa Polanskis film?”.

Det är samma martyrretorik som Roman Polanski själv tillämpar när han identifierar sig med Alfred Dreyfus, den judiske officer som oskyldig dömdes för högförräderi i en politisk rättegång med antisemitiska förtecken och deporterades till en fångkoloni på Djävulsön 1895.

Ska analogin om att Dreyfus nu tystas ner (!) fungera som något annat än ett osmakligt retoriskt grepp, får man faktiskt kosta på sig att ge hela bilden.

Polanski är för all del av judisk börd. Men behandlingen han fick när han flydde den amerikanska rättvisan i väntan på dom 1977 får närmast beskrivas som kunglig. Polanski, då 43, satt frihetsberövad i sex veckor, anklagad för att ha drogat och våldtagit en trettonårig flicka. Han erkände själv att han hade haft sex med henne. Efter flykten till Europa fortsatte han den framgångsrika karriären som regissör i Frankrike och sedermera juryordförande för filmfestivalen i Cannes.

Ska analogin om att Dreyfus nu tystas ner (!) fungera som något annat än ett osmakligt retoriskt grepp, får man faktiskt kosta på sig att ge hela bilden. Inför premiären av En officer och spion i Frankrike i höstas publicerade skådespelerskan Valentine Monnier, 62, ett öppet brev i tidningen Le Parisien, där hon hävdade att Roman Polanski slagit, våldtagit och försökt droga henne 1976, då hon var 18 år.

Monnier klarade inte längre av att leva med tystnaden när hon såg att den polskfranske regissören i sin kommande film, av alla ämnen, skulle ta sig an ett världsberömt rättshaveri och dessutom jämföra sig med offret. Hon är den sjätte kvinnan att offentligt anklaga Polanski för sexuella övergrepp.


I samma stund som brevet publicerades ställdes nästan all lansering av filmen in. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin avbokade sin medverkan i alla medier och flera biografer bojkottade J’accuse, som är filmens originaltitel.

Att biosalonger i både Sverige och Frankrike stoppar filmen är verkligen inte oproblematiskt, på samma sätt som förlaget Hachettes beslut att inte ge ut Woody Allens självbiografi ger upphov till en rad följdfrågor. Men att det skulle handla om att man inte vågar är nonsens.

Filmens antirasistiska budskap och uppgörelse med antisemitism – Olle Svennings invändningar mot just det senare är för övrigt läsvärda – kan inte radera ut det faktum att Roman Polanski är på en livslång flykt från en dom för sexuella övergrepp.

En officer och spion var nominerad till hela tolv priser på den franska Césargalan den 28 februari, men ingen i produktionen var på plats för att ta emot statyetterna. När det prestigefulla regipriset tilldelades Polanski – till ingens förvåning eftersom franska staten, Parisregionen och stora delar av den europeiska film- och tv-världen hade plöjt ner 250 miljoner kronor i produktionen, så ser det kreativa kretsloppet ut – ställde sig Adèle Haenel upp och lämnade salen med orden ”länge leve pedofilin!”.

Den före detta barnskådespelaren Haenel, vars senaste film Porträtt av en kvinna i brand var nominerad till flera priser, blev ett av Metoo-rörelsens ansikten utåt i Frankrike när hon berättade att regissören Christophe Ruggia trakasserat henne sexuellt under flera år i tidiga tonåren. Ruggia har tillstått att han betett sig opassande, men nekar till brott. I januari häktades han av fransk polis.

Nio olika kvinnor, varav flera kollegor, har också anklagat regissören Luc Besson för sexuella trakasserier de senaste åren. Den enda anmälan om våldtäkt, gjord av den belgiska skådespelerskan Sand Van Roy, lades nyligen ner.


Av alla branscher är det den franska filmvärlden som skakats mest av vittnesmål om sexuella överträdelser de senaste åren. Och efterspelet som följde på Césargalan förra helgen blev smutsigt.

Haenel anklagades för att spela teater, att själv vilja stjäla showen trots att hon blev utan pris. På Facebook postade casting-direktören Olivier Carbone ett aggressivt inlägg där han kallar de kvinnliga skådespelare som tog avstånd från Polanski på galan för ”vidriga hyenor” och hälsar Adèle Haenel att hon framledes kommer att mötas av ”omertà och en död karriär”.

Virginie Despentes, fransk finlitteraturs punkigaste penna med ett förflutet som prostituerad och så långt ifrån en Instagram-feminist man kan komma, publicerade i sin tur en febrig text i Libération med rubriken ”Från och med nu ställer vi oss upp och går”, där hon hängde ut hela det franska etablissemanget:

”Ni håller ihop och försvarar en av era egna. De mäktigaste försvarar sina egna privilegier: det är en del av er elegans, våldtäkt är till och med grunden för er stil. Lagen skyddar er, domstolarna är era hem, medierna äger ni. Och det är just det här som era gigantiska förmögenheter tjänar till: att kontrollera kroppar som är underordnade. Kroppar som tystnar, som inte berättar historien ur sitt perspektiv.”


Otaliga franska män har de senaste veckorna ställt samma retoriska fråga i artiklar, på sociala medier och rakt ut i luften för den som händelsevis lyssnar: ”Att Polanski, som förgrep sig på en minderårig 1977 och har hyllats otaliga gånger sedan dess, plötsligt inte längre ska få göra film måste vara tidernas hyckleri?”.

Också Mattias Oscarsson lyfter beteendet hos de stora medie- och streamingjättarna som tagit sin hand från Polanski som bekymmersamt. Men att investerare och stora plattformar drar sig undan när varumärket befläckas är vare sig hyckleri eller moralism – det är kapitalism, kurs 1A.

Att människor som tidigare samarbetat med och skyddat Polanski nu har bytt fot är inte heller nödvändigtvis ett bevis för att de hycklar. Det är så här det ser ut när värderingar förändras. Det sker hela tiden, varje dag, i frågor där västvärlden i stort rör sig mot mer progressiva attityder: Hur pratade vi om barnaga på 1970-talet? Om homosexualitet? Hycklade vi då? Hycklar vi nu när vi definitivt tagit avstånd från det första och omfamnat det andra, som om vi aldrig tyckt något annat?


Den 8 mars blev ovanligt våldsam i Paris. Flera klipp på poliser som använder våld och tårgas mot feminister spreds snabbt och ifrågasattes av borgmästaren Anne Hidalgo, som gav demonstranterna sitt fulla stöd. ”Vi ställer oss upp och går” gick att läsa på plakat under manifestationen. Samma vecka skrev Adèle Haenel kontrakt med Hollywoods största skådespelaragentur.

Polanski-affären går inte att reducera till en enkel ”skilja konstnären från verket”-debatt, eftersom det inte är vad acceptansen av Polanski i första hand handlar om. Det här handlar om en uppburen regissör som enligt en rad samstämmiga vittnesmål under stora delar av den aktiva karriären förgripit sig på flickor och unga kvinnor, i en kultur där vi länge kollektivt – om än ofta motvilligt – accepterat att uppburna män förgriper sig på flickor och unga kvinnor. Det är en röra av makt, rädsla och resignation.

Jag har själv sett svassandet runt Polanski och hans fru Emmanuelle Seigner, som spelar en av huvudrollerna i En officer och spion, kring borden på Café de Flore, Paris kreativa elits eviga vattenhål. Håller man en stol åt honom där också våren 2020? Kanske inte. Innebär det att man börjat hyckla kring Roman Polanski? Nej.

Det är just hyckleriet som tagit slut, eftersom kontinentalplattorna krängt ett varv. Det är så här det ser ut när makt – kulturell, ekonomisk och psykologisk – förflyttas och när tidigare perifera figurer blir subjekt i egen rätt.


Det underliga i historien kring Roman Polanski är inte att han ifrågasätts, eller ens lynchas, för brott begångna på 1970-talet. Det bisarra är hur Polanski fram till nu haft en fristad i Europa, en plats på första parkett i alla kulturella sammanhang, trots bevisat brottsliga böjelser och handlingar.

Det handlar om alla andra som sitter på åskådarplats och hur de – hur vi – plötsligt måste förhålla oss till saken.

I patriarkatets tjänst hjälps vi alla åt att rentvå också de nästan helt säkert skyldiga. I det kollektiva medvetandet installerar sig ofta en känsla av att ord står mot ord även när så inte alls är fallet. Se på Roman Polanski, på anklagelserna och erkännandet. Se för all del på Cristiano Ronaldo och de extremt komprometterande bevisen för att han våldtog en kvinna analt i Las Vegas 2009.

Det här är inga offer för en hysterisk feministisk mobb som vill slita dem i stycken. Detta är män med enorm makt som skyddats av samhällets bärande institutioner fram till nu. Som delar av samhället kommer fortsätta att skydda.

Den här ”debatten” är större än huruvida en film ska gå upp på bio eller inte. Det handlar inte ens om Roman Polanski, Adèle Haenel eller den långa raden av manliga regissörer som anklagats för sexuella trakasserier de senaste åren. Det handlar om alla andra som sitter på åskådarplats och hur de – hur vi – plötsligt måste förhålla oss till saken.

 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.