Toppmötet i Seattle blev vårt 1968

Ur tårgasen föddes den globala rättviserörelsen

Seattle 1999 fick omedelbart en mytisk betydelse när tiotusentals aktivister lyckades stoppa Världshandelsorganisationen WTO:s toppmöte genom civil olydnad, kravaller och stora demonstrationer.

Det är precis 20 år sedan denna vecka, och är en händelse som inte kan förbigås när man skriver den moderna vänsterns historia.

Med toppmöten av detta slag fick den globala makten ett ansikte, och blev möjlig att i alla fall konfrontera symboliskt. Fackliga aktivister inbussade från hela USA, svartklädda anarkister som var redo att slåss med polisen, stora delar av den amerikanska miljörörelsen och kyrkor som solidariserade sig med fattiga länder stod plötsligt sida vid sida – och de insåg hur många de var.

”Teamsters and turtles”, som det hette, när Transportarbetareförbundet och miljöaktivister utklädda till sköldpaddor – tidigare svurna motståndare – hade hittat en gemensam fiende.

Det hade naturligtvis bubblat av missnöje och uppror i årtionden, inte minst i de fattiga länderna, men det är heller ingen överdrift att säga att den globala rättviserörelsen föddes ur tårgasen i Seattle.

I ett slag, och i stora stycken tack vara kravallerna och det extrema polisvåldet på gatorna, hade kampen om globaliseringen blivit nyhetsstoff i varenda stor tv-kanal.


En ny kampvåg inleddes. För många i min generation blev det vårt 1968. Vi talade skuldavskrivning, ekologisk omställning, reglering av finansekonomin och ekonomisk jämlikhet. Globaliseringen skulle inte längre ske bara på företagens villkor. Vi läste Naomi Klein, Arundhati Roy, Joe Stiglitz.

Själv ägnade jag tio år åt att bevaka toppmöten och konferenser världen över. Den viktigaste, rätt triviala, erfarenheten: vi är inte ensamma. Från Mumbai till Porto Alegre, från Paris till Nairobi mötte jag människor som drog åt samma håll.

Det första upproret kom alltså från vänster. Men rörelserna begick egna misstag. Kravallerna, som så starkt bidrog till den nödvändiga mediala uppmärksamheten, slog ut allt annat. Tanken att återupprepa succén från Seattle, att försöka stoppa toppmöten rent fysiskt, blev ett destruktivt självändamål som bara ledde till en enorm polisupprustning. Och den begripliga viljan att hålla ihop de disparata koalitionerna ledde till ett slags handlingsförlamning. 


Förmodligen underskattade man också behovet av att ta makten över staten. Det ansågs ofta obehövligt i en globaliserad ekonomi, och minnet av vänsterdiktaturerna förskräckte. 

Men det var en viktig läroprocess, där motståndet mot en oreglerad global kapitalism självt globaliserades och man lyckades bryta den ödesbestämda tron på att det inte skulle finnas alternativ till nyliberalismen: en annan värld var faktiskt möjlig.

Men framför allt vägrade eliterna att lyssna och krossade i stället rörelserna med polisrepression. Ni minns säkert bilderna från Genua och Göteborg.

Det var ett gigantiskt strategiskt misstag. När man krossade det demokratiska upproret, fick man några år senare det antidemokratiska på halsen – helt andra människor, med helt andra bevekelsegrunder och målsättningar.


Nu står vi ju här, 20 år senare, med en kampvåg från höger, där globaliseringskritiken ställts på huvudet och blivit nationalistisk: kamp mot flyktingar, mot frihandel, mot alla bindande klimatkonventioner.

Hela den politiska och mediala diskursen har blivit mer inkrökt. Vi analyserar Donald Trumps minsta tweet och Jimmie Åkessons varje ord, men vem berättar i dag om de jordlösas kamp i Brasilien, om de nya afrikanska författarskapen, om hur Internationella valutafonden fortfarande tvingar länder på knä? Eller ens om den snabba tyska återkommunaliseringsvågen, där privatiseringarna rullas tillbaka folkomröstning för folkomröstning?

Delvis är det en medialt konstruerad synvilla. De progressiva rörelserna har ju inte försvunnit, bara tryckts tillbaka ur strålkastarljuset, och därmed ur politikens centrum.


Men den som känner igen det, kan se spöket från Seattle överallt.

Hos dem som motdemonstrerar mot varje nazistmöte. Hos dem som ordnar boende åt flyktingar. Hos dem som räddar människor på Medelhavet, ockuperar hotade skogar, lamslår trafiken i London eller Malmö eller som går ut på gatorna i Chile, Ecuador och Bolivia.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln