Lyckad parodi på en ofta redan parodisk bransch
Men det är idealismen som är den glödande, röda tråden i ”Kärlek & anarki”
Under mitt första vikariat på kvällstidning fick jag bevittna de krismöten som jag snabbt förstod var mer regel än undantag. När mötet var över reste sig en chef och sa till mig: ”Jag har jobbat under kris i trettio år”. Kanske låter det uppgivet, men kommentaren var menad att lugna. Och det fungerade. Efter mötet återgick ju alla till sina uppgifter. Verksamheten var inte nedlagd idag heller, även om det låtit så. Kanske skulle den slutgiltiga domen falla en dag, men tills dess var det bara att gneta på. Hur skulle alternativet se ut?
Det finns en sorts dödsföraktande munterhet på tidningsredaktionerna och bokförlagen, som är älskvärd. En stämning som Lisa Langseth fångar på pricken i Kärlek & anarki, vars andra säsong nu finns att se på Netflix.
Sofie (Ida Engvoll) har separerat från sin djupt osympatiske make (Johannes Bah Kuhnke) och kan fortsätta hänge sig åt kontorsrollspel med den unge It-teknikern Max (Björn Mosten). Dessutom lyckas hon snabbt kuppa sig till en vd-position på det anrika förlaget, och hennes första order of business blir att dela upp författarna i ett ”A- och B-lag.” Författarna som inte säljer ska själva bekosta sin utgivning, en tydlig blinkning till de senaste årens alltmer infekterade diskussioner om hybridförlag.
Förankringen i samtiden är lika tydlig som i första säsongen, bland annat genom det återkommande användandet av riktiga författare. Min (och allas) vän Elis Monteverde Burrau gör ett gästspel, liksom Daniel Sjölin och Horace Engdahl. Det är som att se en parodi på den värld jag själv tillhör, som ofta känns som just en parodi även utan tv-kameror.
Allt ska avhandlas, och går lätt att koppla ihop med konflikter som pågår på kultursidorna varje dag
Att en sådan i grunden smal fåra av kulturen kan bli mainstreamunderhållning förvånande nog många, och känns fortfarande nytt och fräscht. Ibland slår det över. Engvolls överspel får Jack Nicholson i The Shining att framstå som ett nyanserat porträtt. Viljan att ha det ständiga fingret i luften kan framstå som tvångsmässigt – satsningar på ljudmediet och influencers, politiskt korrekta drev mot böcker där flygresor uppmuntras. Allt ska avhandlas, och går lätt att koppla ihop med konflikter som pågår på kultursidorna varje dag: Författarförbundets varning för att ingå avtal med Modernista, ska Lorentz verkligen få ge ut eventuell gymnasieposei bara för att han är en känd artist, och så vidare.
Det skaver en aning när en serie som produceras av Netflix ägnar sig åt förenkling istället för komplexitet. Vilket är hela kärnan i Kärlek & anarki. Komplexitet är ju trots allt vad bra litteratur åstadkommer, och den idealismen är seriens glödande, röda tråd. Bäst förkroppsligad av Sofies pappa (Lars Väringer). Han betraktas som en outsider, kanske till och med som en galning, av omvärlden. Men hans malande om solidaritet och välfärd är värt att lyssna på, för den som orkar. Istället för att, som det fiktiva förlaget Lund & Lagerstedt, irra bort sig i sponsoravtal med skomärken. Att Langseth tar de frågorna på allvar gör Kärlek & anarki till en ovanligt lyckad kombination av komedi och drama.
