Röda av ilska
Fredrik Persson-Lahusen om sossarnas historia och kämparglöd
”Jag hatar, hatar, hatar detta samhälle med hela den intensitet, som jag är mäktig”. Kata Dalström skrädde inte orden, och hon var inte ensam om sin ilska bland sekelskiftets socialister.
I en handbok för tidens blivande agitatorer betonades vikten av att helhjärtat känna folkets nöd; att låta sig besjälas av viljan att störta det gamla i gruset. Det var ett eko av Kommunistiska manifestet, av Marx och Engels vibrerande beskrivningar av en kallhamrad kapitalism, möjlig att betvinga endast med socialistisk hetta.
I Den uppskjutna vreden behandlar historikern Jens Ljunggren känslor som en resurs, utan vilken det är omöjligt att bedriva politik. Rösträtten, exempelvis, vanns med arbetarrörelsens förmåga att frambringa, fånga upp och förvalta folkets vrede. Visst var det skillnad på en revolutionärt sinnad Zeth Höglund – redo att reagera omedelbart på varje oförrätt – och en långsiktigt syftande reformist som Per Albin Hansson. Men också den blivande statsministern talade om ”hatets eld som flammar mot utsugarna”.
”Arbetarrörelsens konfrontativa och mest vredesgenererande krafter måste därför tillskrivas en positiv historisk betydelse och inte avfärdas som enbart destruktiva störningsmoment”, konstaterar Ljunggren.
Det är en slutsats som, riktigheten till trots, bryter både mot den förhärskande förståelsen av politik som något rakt igenom rationellt och den medvetet tecknade socialdemokratiska självbild där varje framsteg är frukten av förnuftiga förhandlingar.
Den fri(s)erade historieskrivningen förklaras av att partiets känslopolitik under mellankrigstiden förändrades på ett sätt som sen kom att dominera efterkrigs-decennierna. Argsinta rop på att kasta kaptenen över bord blev kort sagt svåra att ta på allvar när man själv satt vid regeringsrodret.
Ilska och indignation tonades ner till förmån för tal om (o)trygghet. Fiendebilden blev diffusare och det socialistiska subjektet mer fogligt. Ledaren förvandlades från upphöjd kämpe till förtrolig landsfader; förmögen både att berätta roliga historier och erinra om den oroliga omvärld som kunde rasera folkhemsidyllen om inte kursen hölls fast.
Socialdemokratin såg sin egen starka stat som garant för trygghetens och människovärdets förverkligande. Detta imponerade dock föga på sextio- och sjuttiotalets nya vänster, med vilken vreden fick ny politisk aktualitet. I internationella frågor förmådde partiet fånga upp de ungdomliga upprorsstämningarna någorlunda, men för ilsken inhemsk opposition fanns ingen förståelse.
Socialdemokraternas resa från radikal till maktkonserverande kraft har skildrats förr och det är synd att Ljunggren, likt många före honom, sätter punkt vid 1980-talets systemskifte. Tack vare tonvikten vid känslorna (även om att jag är tveksam till att se dessa som en separat sfär) blir hans bok ändå ett viktigt forskningsbidrag, men framför allt en pedagogisk påminnelse om vredens politiska potential.
Var och en som är varse vår tids omfattande otillfredsställelse, och socialdemokraternas torftiga tåtrippande, inser vinsten av att åter knyta an till arbetarrörelsens argsinta arv (samt de myter och symboler som religionshistorikern Stefan Arvidsson skildrar i Morgonrodnad). Men det förutsätter förstås att partiet verkligen vill förändra samhället, och inte enbart förvalta en ordning som borde vara varje socialist främmande.
