Hon får läsaren att känna sig utvald

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-08-22 | Publicerad 2013-03-26

Simone de Beauvoirs väldiga roman klockren som enda bok till öde ön

Macho och masochist Om Beauvoir var någon av personerna i "Mandarinerna", så var det machon Perron, enligt henne själv. Omvärlden förfasades.

Några få gånger i livet läser man ett verk som känns komplett. Ni vet den där frågan som veckotidningar brukar ställa: ”Vilken bok skulle ni ta med till en öde ö om ni bara fick välja en enda?”

Vad svarar man?

Äntligen vet jag. Jag skulle ta med mig Simone de Beauvoirs Mandarinerna, en uppfattning jag knappast är ensam om. I Simone och jag skildrar författaren och Beauvoir-kännaren Åsa Moberg sitt möte med Beauvoirs omfångsrika succéroman på följande träffande vis:

Det händer att man läser en bok som man tycker sig förstå på ett särskilt sätt. Man känner sig utvald. Sedan finns det något som är ännu bättre: upplevelsen av att en bok förstår mig.

Mandarinerna brukar beskrivas som en roman à clef (nyckelroman). Det tror jag säger mer om vilken uppmärksamhet och hämningslös aggression boken väckte när den kom ut 1954 än om den faktiska texten. Både förläggare och kritiker kittlas av tanken på nyckelromaner. Förläggarna därför att sådana böcker säljer, kritikerna för att de älskar att racka ner på dem. Båda grupperna parasiterar på författarens genomslag i offentligheten och i deras mening är förstås all publicitet bra publicitet.

Beauvoirs egentliga avsikt med Mandarinerna var dock att skildra en viss tid, åren alldeles efter andra världskrigets slut, och ett särskilt mentalt klimat, det begynnande kalla krigets. Huvudpersonerna är ett gäng medelålders vänsterintellektuella kring tidskriften L’Espoir, där det filosofiska geniet Robert Dubreuilh brukar pekas ut som Jean Paul Sartre och libertinen Henri Perron som författaren Albert Camus.

Brytningen mellan Dubreuilh och Perron läses enligt denna tradition som en förtäckt skildring av bråken mellan Sartre och Camus. I boken orsakas de av L’Espoirs publicering av dokument om Sovjets fruktansvärda lägersystem som redaktionen fått tillgång till genom en flykting. Dubreuilh som är besatt av drömmen om en vänsterunion vill ogärna gå emot kommunistpartiet, medan Perron som i grund och botten avskyr politik, förespråkar publicering.

Författarens alter ego påstås vara Dubreuihls hustru, den depressiva psykoanalytikern Anne.

Beauvoir själv protesterade våldsamt mot den tolkningen. Var hon någon av personerna i boken, så var det machon Perron! Vadå? Betydde det att schismen mellan de två alfahannarna till författare egentligen beskrev en konflikt mellan parhästarna Sartre och Beauvoir? Vilket omvärlden i sig inte ondgjorde sig över, många av dåtidens författare kunde identifiera sig med porträttet av den egocentriske konstnären. Problemet var att en kvinna hade mage att se sig själv med dessa ”manliga” glasögon.

Och det är just det som gör Mandarinerna till en så utmanande och viktig roman. Det är ovanligt att en kvinnlig författare vågar teckna sig själv så i helbild, Beauvoir gör det dessutom utan autofiktionens bekväma förklädnad. Endast i skönlitteraturen kan man berätta om saker som är hemliga, som man inte ens själv begriper. Men man måste sprida ut informationen en smula, inte packa för tätt.

Riktigt lyckat blir det egentligen bara om man lyckas ingjuta lite av sig själv i alla bokens huvudpersoner. Jag ser något av Beauvoir, inte bara i Perron och Anne, utan även i Perrons masochistiska och passiva hustru Paule och den kyliga nazikollaboratören Lucie Belhomme (Chanel), ja, till och med i Belhommes korkade lycksökare till dotter, Josette.

Det väldiga romanbygget är tillägnad Nelson Algren, amerikanen som blev Beauvoirs sista och största kärlek. Jag tror att det har betydelse, för mitt i myllret av personer, surret av politiska konversationer och societetsbjudningar är det faktiskt en kärlekshistoria som sticker ut mest. Till på köpet en heterosexuell sådan – Mandarinerna präglas annars av sexuell så väl som politisk ambivalens.

Men när Anne i Chicago möter amerikanen Lewis faller pusselbitarna på plats. Öst möter väst, krig går över i fred och lidande i en sorts njutning. Ur gaskamrarna kommer förtvivlan, neuros och aska, men även barnsliga fantasier om en ny, lyckligare era.

Jag kallar den drömmen om 1900-talet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.