Här är vi med!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-12

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om lysande bilderböcker och läsaren som medskapare

Årets djärvaste och mest innovativa svenska barnbok heter Nattpäron. Dess undertitel är ”en bok om att hitta på, tänka och berätta”, men den borde kanske varit ”en bok om att läsa”. Boken Nattpäron har en utställningssyster med samma namn som far runt med Riksutställningar. Den har jag inte sett än, men boken gjord av Johan Althoff (text), Sarah Sheppard (kollage och form) och Robert Nyberg (teckningar) leker med relationen betraktare–objekt på ett vis som är vanligare i bildkonstvärlden än i litteraturen. Här finns ingen klar gräns mellan bild och text och inte heller mellan författare och läsare.

Nattpäron erbjuder en relation – suggestiva miljöer, utgångspunkter och tankespår – som det är upp till läsaren att förvalta. Därmed uppdagar den det vi alltför ofta glömmer, att läsakten inte är en passiv tillägnelse, ett mottagande av information eller budskap, utan en skapande akt. Bara den som satsar sig själv, sin begåvning, närvaro, sin röst, sin erfarenhet och fantasi i läsandet kan realisera litteraturens fulla potential. Läsaren är ingen behållare som texterna fyller med guld eller skit. Läsaren skapar. Bara genom hennes eller hans försorg kan texter bli litteratur.

Knappast någon del av litteraturen har lika fullödigt utvecklat denna insikt som bilderboksgenren. Dess dubbla språk skänker den särskilda möjligheter. Bilden kan berätta där texten upphört. Texten kan förklara, ifrågasätta och rent av upphäva det läsaren ser ( ”c’est ne pas une pipe”). Textens linjära tid kan kontrasteras mot bildens samtidiga skeenden. Namn och utseende. Ord och tecken. Sinnlighet och abstraktion. Dessa och många många fler relationer ställer bilderboken till läsarens förfogande. Och det faktum att genren har en så stark barnlitterär tradition gör att den kan resa anspråk på att läsas kollektivt av en högläsare och en eller flera medläsare. På så vis blir läsakten ett slags ”uppsättning” där förhållandet mellan text och röst/gestaltning aktualiseras och där bilderna får en scenografisk funktion.

I Sverige har vi en stor bilderbokstradition. Och flera verkligt intressanta böcker har också i år utkommit. Eva Lindström ger ut Jag rymmer. Jaget i denna bok är ett eftertänksamt får på rymmen.

Lindström har med åren blivit en mästare i att hantera ”uppslaget” som enhet. Ofta har hon excellerat i komplexa framställningar av berättad tid, men i den nya boken är det framförallt förhållanden som upptagit henne. De mellan fragment och berättelse, mellan ting och tomrum, mellan dolt och uppdagat. Interiöruppslaget där fårets och den nyfunna vännen mårdens tvåsamhet ställs ut när en sorts dokuestetik. Allt är utåtvänt, allt framvisat.

Lennart Eng har gjort en industrinostalgisk mardrömsbok som heter Historien om Albert. Här är bilderna överlägsna texten. Lite påminner de om Maja Lindéns bilder till Kajsa Grytts minnesvärda Vägen till Saga från år 2000. Den newtonska världsbilden, universum som en maskin, bryts i denna allegori mot ett humanistiskt, nästan religiöst perspektiv. Men det är Engs fetischistiska maskindetaljer som gör boken spännande. En pojkbok för vuxna söner till nördiga industrialismpappor.

Inger Jalakas och Helena Bergendahl ( bild) kommer med sin tredje bok om den modiga mormodern i Afrika, Min modiga mormor och den dansande elefanten. Den är lika bra som de två föregående. Karaktärerna är distinkta, historien dramatisk. En helt annan sorts värld att känna igen finns i Lena Andersons Kotten, grisen och lilla vännen. Anderson gestaltar drömmen om det moderliga. Liten gris är vilsen. Får vänner. Finner sin mamma och den gränslösa kärleken. Universell identifikation. Att läsa boken är som att krypa upp i en stor varm famn och låta sig tröstas, och det behöver man ju alltid om man känner efter. Den milt självmedvetna ironin säger oss att författaren vet att detta är en fantasm, vilket gör att man kan njuta den om och om igen utan att drabbas av idyllens syster äcklet.

Pija Lindenbaum ger i år ut boken Lill-Zlatan och morbror raring. Ämnet för boken är svartsjuka. Men ärendet är, misstänker jag, att ge homosexualiteten plats i barnlitteraturen. Älsklingsmorbror Tommy har fått ihop det med Steve och systerdottern Lill-Zlatan surar först men låter sig till sist vinnas. Det är en välgjord bok. I synnerhet mimiken och gestiken är virtuost fångade. Men storyn är lite för tunn.

Då är jag mer förtjust i två andra barnbokstjärnors, Ulf Nilssons och Eva Erikssons Alla döda små djur. Om Nilsson i sin prisbelönta Adjö, herr Muffin (2002) sentimentaliserade döden för att göra den hanterlig, så går han här motsatt väg. I Ulfs Starks anda presenteras berättelsen som ett personligt minne. Den handlar om tre barn som ägnar en sommardag åt att administrera döden. Döda djur uppsökes, besjungs, begråts och begravs med saklig entusiasm. Eva Erikssons bilder är geniala. Den sparsamt expressiva färghanteringen, kroppshållningarna och tidsmarkörerna skänker boken en säregen och andlös precision.

Anna Bengtsson gav för ett par år sedan ut boken Åskan kommer där hon med yttersta långsamhet skildrar ett hastigt och dramatiskt förlopp, åskskurens. Hon undersökte med andra ord bilderbokens möjligheter att gestalta en narrativ ytterlighet. Genom att starkt kontrastera förhållandet mellan framställningens och det framställdas tid, visade hon att bilderboken är överlägsen alla andra genrer, ja kanske rent av alla andra konstarter (film och foto inräknade) i att gestalta komplicerade erfarenheter av tid. I årets bok, Det kittlar när löven kommer, tar hon en rakt motsatt utgångspunkt. Här är det i stället den urgamla ekens övermänskliga livstid som ger perspektivet. Resultatet är inte lika spännande, även om det är en läsvärd bok.

Lena Sjöberg, en av de senaste årens absolut bästa, yngre bilderboksskapare, kommer med sin andra bok om ”Hurman och Vesslan”, Hurman flyger drake. Det är framförallt bilderna som imponerar. De äger en sorts skärpa som drömskt framhäver de få men noggrant utvalda detaljerna. Även om berättelsen, där protagonisterna förstås flyger i väg med sin nygjorda drake, känns konventionell så minns man historien länge efteråt.

Gunna Grähs har inlett en serie böcker som tar sin dramaturgiska utgångspunkt i det oväntade mötet. Två titlar har utkommit, Dino och lilla kurren där pojken Dino hjälper fyllot Heikki att mata hans katt och Tutu och tant Kotla där ett tidningsbud med ursprung i Afrika utbyter livsberättelser med en gammal tant. Det underbart enkla konceptet tillåter Gunna Grähs att i sina alltid lika genomarbetade bilder skildra hur varje enskild människa rymmer mångfaldiga världar. ”Hejhej”-böckerna har alla utsikter att bli barnboksklassiker.

Många fler bilderböcker ur årets utgivning än jag har kunnat ta upp förtjänar att behandlas. Böcker som Pernilla Stalfelts Kameleonten Kamilla och Köttbullematchen, Petra Szabos Mia och Max flyttar och Ulf Starks och Charlotte Ramels (bild) Kanel och Kanin, dikter om kroppen, liksom till exempel Stina Wirséns och Anna-Clara Tidholms småbarnsböcker. Vem blöder och Vem bestämmer respektive En liten stund.

För någon vecka sedan hade den spanska tidningen El País kultursupplement Babelia ett sedvanligt barnbokstema. Också i Spanien ökar barnboksutgivningen och även där iakttar man hur boken i allt högre utsträckning säljs som en konsumtionsvara bland andra. Lanseringen blir allt viktigare. Man publicerar gärna böcker i serier, associerar dem med prylar och moden, samt lanserar dem genom nya medier som webb och mobiltelefoner. ”Förr”, säger förläggaren Marta Bueno på förlaget Planeta, ”sålde barnböckerna stadigt lite i taget under lång tid. I dag premieras motsatsen.”

Kanske kan bokmarknaden fortsätta på den här vägen länge än. Böcker må vara möjliga att hantera som vilka ting som helst, men litteratur är det inte. För att böckerna skall bli till litteratur krävs att nån läser dem, inte som man läser gratistidningar eller hemsidor eller reklambudskap, utan ”litterärt”, det vill säga med ”sig själv” som insats. Att döma av utgivningen struntar flertalet av aktörerna på barnlitteraturens fält – författare, förläggare, bokhandlare och köpare – i detta faktum. De sysslar med böcker och inte med litteratur. De stretar på enligt tanken att det som flest vill köpa är värt mest.

Men vid sidan av denna

mainstreamkultur formerar sig en motrörelse. Länge har intresset för att skriva brett ut sig. Skrivarkursen har blivit folkrörelse. Människor har förstått att den som sätter sig att skriva sina fantasier, kunskaper och erfarenheter förvandlas för sig själv och för andra. I vårt samhälle uppträder vi flertalet av dygnets vakna timmar antingen som producenter eller konsumenter, nästan alltid utbytbara. Litteraturen erbjuder en av få alternativa livshållningar där tvärtom vårt unika liv och öde är det centrala. Jag skulle tro att det är ett av skälen till att så många av oss skriver. Men litteratur är inte bara det skrivna. Litteratur är i samma mån det lästa. Ett och annat tecken tyder på att denna insikt vinner terräng i vårt samhälle, att allt fler läsare stiger ur bokkonsumenternas lydiga led. Litteraturen har kanske ett värde bortom marknaden trots allt. Prova den tanken, till exempel genom att läsa någon av de böcker jag nämnt ovan så som den förtjänar att bli läst. Jag kan nästan lova att det känns bättre sen.

Omnämnda böcker:

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.