Polarpriset till afghanskt musikinstitut
Claes Wahlin: Möjligen rätt för ett pris som inte hittar sin linje
Den 11 december 2014 skadades Ahmet Naser Sarmast i en självmordsattack av talibanerna. De gav sedan ett uttalande om att Sarmast korrumperade Afghanistans ungdomar. I attacken förlorade han hörseln, men återfick den delvis efter omfattande operationer.
Så vad var det då som denne nu polarprisade man hade gjort för att korrumpera ungdomen? Jo, efter det att talibanerna hade besegrats, så ville han återupprätta den afghanska musiken och dess traditioner. Detta blev han ombedd att göra av utbildningsministeriet. Han grundade ett institut, Afghan National Institute of Music, som öppnade 2008 och hade till uppgift att utbilda i musik, såväl afghansk som västerländsk musik.
Inledningsvis ville Sarmast att endast fattiga barn, gatubarn eller föräldralösa, skulle få möjlighet till en musikalisk utbildning. Men ministeriet ville också att traditionellt begåvade elever skulle ges möjlighet. Man delade upp kandidaterna, hälften medellösa, hälften begåvade.
Så blev det med tiden till exempel en ungdomsorkester, Afghans Youth Orchestra, som turnerat i USA. Och 2015 framträdde den första kvinnliga, afghanska dirigenten, Negin Khpolwak, som ledde en orkester enbart bestående av kvinnliga musiker.
Årets Polarpris belönar alltså en verksamhet som påminner om El Sistemas. Möjligen är det en väg att gå för ett pris som aldrig riktigt hittat en självklar linje med sina pristagare, dessutom när nu Birgit Nilsson-priset har överträffat samtliga klassiska musikpriser, i varje fall rent pekuniärt.
