Kungen av kaos
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-09-26 | Publicerad 2015-09-25
Mustafa Can om president Erdogans förvandling – från Turkiets hopp till hänsynslös tyrann
En gång i tiden sålde han lemonad och kringlor för att dryga ut hushållskassan i den fattiga stadsdelen Kasımpasa i Istanbul – nu har han byggt sig ett presidentpalats fyra gånger större än Versailles: Ak Saray (Vita palatset). 1 150 rum för 615 miljoner dollar. På mark där inget egentligen får byggas.
Recep Tayyip Erdogan, tidigare turkisk premiärminister för AK-partiet, nöjer sig inte bara med den ceremoniella titeln ”president”. Ak Sarays storslagna glans måste också spegla sin värds politiska storslagenhet.
Valet i juni i år var i stort sett Erdogans folkomröstning om hans förslag att ersätta parlamentarism med presidentstyre av ”turkisk modell”: presidenten bestämmer allt.
Han bedrev en personlig valkampanj i juni – trots att ämbetet enligt konstitutionen inte tillåter det. Hans svar på kritiken: ”Jag konsulterar mitt folk i varje fråga. Det är jag som är president.”
På valmöten mässade han: ”Ge mig 400 ledamöter och jag ska ge er fred.”
Men för första gången kom ett kurdiskt parti, HDP, in i den turkiska riksdagen – och omkullkastade Erdogans planer på en grundlagsändring. Ty för det krävs egen majoritet i parlamentet.
Därför bestämde han att nyval ska hållas 1 november.
Erdogan accepterade inte förlusten. Så han skapar oro. Och är på god väg att störta Turkiet ner i ett nytt inbördeskrig med PKK och landets drygt 20 miljoner kurder.
Hur kommer det sig att så många kurder, även bland mina släktingar, röstade på just Recep Tayyip Erdogan när han klev fram i det politiska rampljuset? Varför hoppades även jag att han var inte bara kurdernas utan hela folkets bästa chans att få leva i ett samhälle med social och kulturell rättvisa?
Jag minns de blodiga 80- och 90-talen och jag minns första resan tillbaka till byn i turkiska Kurdistan efter att familjen hade flyttat till Sverige. En junidag 1981 sätter vi, far, mor och åtta syskon, oss förväntansfulla i en brun Ford Transit med grön bård för att fara de cirka 5 000 kilometrarna genom Europa till barndomsvänner och släktingar i hembyn mellan Eufrat och Tigris.
I gränskontrollen mellan Bulgarien och Turkiet vänder far sig om och säger något som förkvävde all den förväntan jag hade haft om resan: ”Inte ett enda ord kurdiska tills vi kommer till byn.”
Ett språk likställt med vapen. Vardagliga kurdiska ord som ”bröd”, ”vatten”, ”kom”, ”blå”, ”kärlek” ingick nu i en blodig politisk föreställningsvärld.
Detta var året efter militärkuppen. Jag var elva år. Det turkiska språkets och turkarnas etniska överlägsenhet skulle snart förutbestämmas i ett antal artiklar i en ny grundlag. Hundratusentals kurder och oliktänkande arresterades, torterades, försvann eller hittades sargade och livlösa på vetefält och i raviner. Militära rövarband med åtalsimmunitet härskade på gatorna. Tusentals byar, skogar, vetefält brändes.
Kriget mellan PKK-gerillan och den turkiska staten … De 40 000 döda, undantagstillstånden, ovissheten och skräcken förlamade hela turkiska Kurdistan.
Turkiet, där mänsklighetens kollektiva minne är samlat i de historiska landskapen, är ett stort land med många olika folkslag och stora regionala skillnader i social, politisk, ekonomisk och kulturell infrastruktur.
Ett paradoxernas land med ena benet i Europa och det andra i Asien. Religiöst värdekonservativt och extremsekulärt. Ett traditionellt bondesamhälle och en av världens mest moderna ekonomier. Kosmopolitiskt utblickande och nationalistiskt introvert med förföljelse av etniska minoriteter.
När den turkiska republiken grundades 1923 av landsfadern Kemal Atatürk blickade han mot Europa. Ett modernt, sekulärt Turkiet med välutbildade medborgare skulle resas inom ett dussin år. En ny människoras i en nation med ett språk – ”alla språks moder” – en överlägsen kultur och en ärofull historia uppdiktades.
Vid sidan av militant nationalism var en av de centrala parollerna etatism: eftersom det civila samhället ligger utanför statens kontroll betraktades det som farligt. Staten ska försvara sig själv från medborgarna. En kemalistisk slogan löd: staten styr för folket, trots folket.
Alltsedan 1950-talet har militärkupper ägt rum nästan var tionde år. Bakom varje ny regim har den ”djupa staten” – en mix av nationalistiska åklagare, redaktörer, akademiker, affärsmän, politiker, religiösa ledare och militärer – ryckt i trådarna. Med varje ny kupp har kommit nya begränsningar av mänskliga rättigheter. I synnerhet för kurder.
Men med AK-partiet och Erdogan började en ny era i den turkiska historien. Medborgare trötta på militärkupper, korruption och hyperinflation fick plötsligt ett politiskt alternativ.
Det milt islamistiska AK-partiet utmanade samma mäktiga institutioner som rått över medborgarnas öde i 80 år, armén, rättsväsendet, universiteten och statliga förvaltningar.
Erdogan förstod att politisk liberalisering skulle befästa AK-partiets maktbas. Hans närmanden till EU, viljan att lösa den kurdiska frågan, vidga yttrandefriheten gav honom bundsförvanter hos pragmatisk liberal medelklass, sekulära intellektuella och inom storbolagen. Med genomgripande sociala reformer vann han främst den stora arbetarklassens, och småföretagarnas gillande.
Ironiskt nog blev ett värdekonservativt, religiöst parti landets mest reformistiska och radikala – och vann tre val i rad.
Samtidigt som omvärlden drabbades av ekonomiska kriser flockades utländska investerare till landet med en årlig tillväxt på 7–8 procent.
Framgångssagan återberättades om och om igen i stora medier världen över. I en alltmer polariserad värld – med katastrofala krig i Afghanistan, Irak, den oavslutade sorgen Israel-Palestinakonflikten och den allt större misstron mot den muslimska världen – lyftes Erdogan och Turkiet fram som bryggan mellan öst och väst.
Men redan under valet 2007 började Erdogan uppträda med en växande hybris. I maratontal, utan manus, återkom han till att han gjort mer för Turkiet än sina företrädare gemensamt. Dokument läckte ut om korruptioner där Erdogans barn och vänner var inblandade.
Envåldshärskaren började även lägga sig i hur många barn en familj skulle ha, vilket bröd de skulle äta. Restriktivare alkohollagar, kriminaliserad otrohet, kyssförbud på offentliga platser. Och utökad censur, över 10 000 journalister, författare, förläggare, människorättsaktivister och kurdiska politiker har fängslats.
Domstolar, armén, polisen, säkerhetstjänsten och stora mediehus ingick nu mer eller mindre i AKP:s underavdelningar.
Under den Arabiska våren lyfte opinionsbildare världen över Turkiet och Erdogan som förebilder för vilken väg de arabiska länderna borde välja: En stat och en premiärminister som kan förena öst och väst, tradition och modernitet, en förtryckt historia med en friare framtid.
I stället lånade Erdogan de sämsta dragen från sina arabiska grannar.
Under tiden sökte liberala turkar en oppositionsledare av västerländska mått – och fann honom i den unge karismatiske kurdiske ledaren och människorättsadvokaten Selahattin Demirtas.
HDP, ett vänsterliberalt parti bortom sina kurdiska rötter, fyller ett politiskt tomrum i Turkiet. Nästan hälften kvinnor i ledande ställningar. Homosexuella, kristna, judar, miljö- och människorättskämpar som medlemmar eller ledamöter.
Erdogans stöd till IS och öppna hat mot de syriska kurdernas befrielsekamp, och påståendet ”det finns ingen kurdisk fråga” fick många konservativa kurdiska AK-partiväljare att rösta på HDP i stället.
Och nu: Dagliga bombräder mot PKK-baser, PKK:s motattacker mot soldatkonvojer och poliser, massarresteringar av prokurdiska aktivister, intensifierad jakt på journalister, tanks och kulsprutor som svar på kurdiska demonstrationer, undantagstillstånd, belägrade kurdiska städer …
President Erdogan, som vill terror-stämpla HDP och lyfta ledamöternas parlamentariska immunitet, hänger sig åt en cynisk politisk taktik: störta landet i kaos, få HDP att betala det politiska priset, locka till sig nationalistiska, oroliga turkiska och kurdiska röster och därmed större makt. Makten att återinföra Erdogansk stabilitet.
Den tidigare antinationalisten Recep Tayyip Erdogan är alltför medveten om att nationalismen är ingjuten i den turkiska samhällskroppen. Att varje turk insuper ordspråket ”turken har ingen annan vän än turken” med modermjölken. Att nationen är folkets far och mor och älskade i ett. Så uppviglar han varje god turk att försvara ”Anavatan” – Fosterlandet – mot kurdisk frihetssträvan.
Mobbar med turkiska flaggor prydda med Kemal Atatürks porträtt ”försvarar” genom att med stenar och brandbomber ge sig på hundratals HDP-kontor över hela landet. Slå sönder, bränna kurdiska krogar, frisersalonger, fruktstånd, bagerier, kaféer, skrädderier … Bussar från kurdiska städer krossas, passagerare släpas ut och misshandlas, människor vågar inte tala sitt modersmål på sina egna gator. Trots att otaliga filmer från lynchningar och våldsdåd florerar på nätet har ingen åtalats. Turkiska poliser står som passiva åskådare eller ingriper när det redan är för sent.
I militärbelägrade städer kan barn inte gå till skolan, skadade och sjuka kommer inte till sjukhus, barn och kvinnor dödas av krypskyttar, döda kroppar kyls i hemmen med isflaskor.
Samtidigt som medlemslandet Turkiet hänger sig åt statsterrorism tiger Nato still.
Det finns bara en vinnare i det cyniska maktspelet: IS, som tjänar på kaoset i Turkiet eftersom deras främsta motståndare på marken, den kurdiska gerillan, attackeras från ännu en front.
Recep Tayyip Erdogan håller en hel nation som gisslan. Och diktatorer har som bekant aldrig fel – så länge de sitter vid makten.
Mustafa Can
