I år ägnar sig Cannes åt att fly civilisationen
Jakten på tröst i minnen och natur präglar en filmfestival som vänder blicken bakåt
”Filmen är det bästa som människan skapat”, sa Mark Jenkin under frågestunden efter premiären av sin nya film Enys men på Cannes filmfestival i helgen. Anledningen: att den på ett ögonblick kan flytta åskådaren i tid och rum, mellan olika scener och olika minnen. ”Även om det kan fucka upp en, detta att hänge sig åt det förflutna, måste man också se det som en möjlighet att kunna bearbeta det som varit”, fortsatte den kompromisslöse DIY-filmaren, född och verksam i Cornwall.
Efter succén med det suggestiva fiskedramat Bait 2019 har outsidern Jenkin omhuldats av filmvärlden och höjt värdet på sitt namn. I Enys men gräver han vidare i minnesbanken, alltjämt utanför Cornwalls dramatiska kust. Filmen är länge en ordlös repetition av vardagsrutiner och samtidigt ett lågintensivt skräckdrama där en medelålders kvinna lever ensam på en ö, i stigande grad hemsökt av sina och platsens minnen.
Är det något som går igen på årets filmfestival – bortom Elvis, nya Top Gun och andra storfilmer som tapetserar croisetten – så är det just hanteringen av minnen och flykten till naturen, inte sällan med olika djurmetaforer (åsnan återkommer flitigast i Cannes, även Ruben Östlund har ihjäl en i Triangle of sadness). Kanske är denna flykt också en konsekvens av pandemin och oroligheterna i världen, att söka sig bort från civilisationen, att skala av intrycken och söka harmoni – eller tröst – någon annanstans.
En av samtidens bättre minnesfilmare är franska Mia Hansen-Løve. Efter ett par utflykter, senast till Fårö i relationsdramat Bergman Island, är hon tillbaka i det Paris hon behärskar bäst. I Un beau matin spelar Léa Seydoux översättaren Sandra, som inte bara befinner sig lost in translation utan framför allt förlorad i sina och omgivningens minnen, ensam med sin dotter sedan mannen gått bort. Hennes föräldrar är i sin tur skilda, mamman har gått vidare med ny man och nya tidsfördriv – det hon minns från familjeåren är inte familjen alls utan jobbet. Att hon röstar på Macron hindrar henne inte från lite småborgerlig aktivism mot just Macron. Snart involverar hon sig även med gula västarna. Inte för att hon tycks särskilt politiskt engagerad, mer som ett sätt att möta den tid som är – allt för att inte blicka bakåt.
Stannat i det förflutna har däremot Sandras pappa, filosofiprofessorn fast i lägenheten med sina böcker, nu drabbad av Bensons syndrom, en form av atrofi. När hans tillstånd försämras faller det på Sandra att hålla honom sällskap och hitta rätt på ett passande vårdhem. Samtidigt är hon angelägen att ta till vara hans bibliotek. Sandras unga dotter kan inte förstå varför; han har ju inte ens skrivit böckerna! I rädsla för att också hamna utanför världen ger dottern, efter år av självvald känslokarantän, efter för en ny förälskelse.
Där många i motsvarande fall drar mot entydighet, inte minst när det handlar om en persons tappade minne, öppnar Hansen-Løve för nyanser
Hansen-Løve, alltid med starkt personliga filmer, filmade på det äldreboende i Paris där hennes egen pappa tillbringade sina sista dagar i livet, märkt av sjukdom. Kanske är detta nära självupplevda det som gör att regissören så väl behärskar minnets troper. Där många i motsvarande fall drar mot entydighet, inte minst när det handlar om en persons tappade minne, öppnar Hansen-Løve för nyanser, en beprövad parisisk svalka men här också med en betydande humor och värme.
I Alice Winocours Revoir Paris överlever huvudpersonen, även hon översättare, terroristdåden 2015 med liten marginal. Samtidigt som hon odlar en besatthet att rekonstruera sitt blodiga trauma från restaurangen nära Bataclan, blir det allt svårare för henne att leva bredvid de icke-drabbade. ”Jag önskar jag hade varit med i den jävla attacken”, säger hennes långvarige pojkvän sedan hon valt att flytta ut.
I Annie Ernaux Les années Super-8 blir det tydligt hur människan tacklar minnen olika. I denna författarens första film exponerar hon generöst sitt familjealbum från 70-talet, då som maken köpte en Bell and Howell (smalfilmskamera) för att noga dokumentera familjen runt Annecys nejder eller på semestrar och jobbresor. Regissören benämner filmerna som små teatraliska iscensättningar, två livfulla söner och i deras skugga en mer reserverad Ernaux, som uttråkad av hushållsarbete i hemlighet flyr till skrivandet. ”En bok förändrar knappast livet som man hade hoppats”, kommenterar hon debutboken, utgiven på prestigeförlaget Gallimard 1974. ”Vad gör jag här?” lyder analysen över bilderna där hon medverkar, känslan att vara ”utanför världen”.
Mot 40-strecket avtar hemmafilmandet i volym och lagom till 1980-talet går det inte längre att upprätthålla fasaden. Paret går skilda vägar, hon tar barnen och filmerna, mannen nöjer sig med kameran.
Några decennier senare har författaren tillsammans med en av sönerna förmått bringa reda i detta arkivmaterial, som de alltså presenterade i Cannes häromdagen. Resultatet är både upplyftande och smärtsamt. Ernaux litterära och sakliga berättarröst – genomgående omnämner hon maken med både för- och efternamn, Philippe Ernaux – gör det bara än mer berörande.
Den 81-åriga romanförfattaren, sannolikt bättre rustad än de flesta att hantera minnen, värderar både glädjen och sorgen i de stumma bilderna, som utan pålagda ord inte hade kunnat göra minnena rättvisa.
Les années Super-8 vittnar om en skapande människa som förmår det som så många andra inte klarar av: att bearbeta sina minnen i stället för att fly eller bara tyngas av dem – och samtidigt vara närvarande i det som är nu.
