Smart, modig och hatar att gå i höga klackar
Kate Wyler i ”The diplomat” är en typisk ”plucky girl”
På två kvällar rev jag av de åtta avsnitten av tv-serien ”The diplomat”, en politisk thriller med den amerikanska diplomaten Kate Wyler (Keri Russell) i centrum. Hon är på väg till Kabul för att arbeta med kvinnliga demokratikämpar när ett brittiskt hangarfartyg sprängs i Persiska viken, varpå hon istället skickas till London för att där inta den vakanta ambassadörsposten. Hon har sen att reda ut vem som sprängde båten, tygla en bombsugen brittisk premiärminister, orientera sig i det politiska spel där hon själv är en bricka samt, inte minst, hantera ett sönderfallande äktenskap med en man som själv har haft en lysande diplomatkarriär men som nu tvingas sitta i baksätet.
Jag såg någon på Twitter som kallade serien ”kompetens-porr”, och det är ingen dum beskrivning. Kate Wyler är otroligt kompetent, en sån man hoppas finns i de politiska kulisserna. I en värld som styrs med hjälp av lögner och dimridåer – inte olik den vi faktiskt lever i – står hon för sanning och konsekvens. Hon är chosefri, har principer och hon hatar att gå i högklackat. I nästan varje avsnitt förekommer minst en scen där Kate Wyler sparkar av sig de klackar konventionen tvingat på henne.
Det var något väldigt bekant över Kate Wylers karaktär och det var det där med skorna som fick polletten att ramla ner. Hon är ju en ”plucky girl”!
Det som är intressant med deckarnas plucky girls är att det är ett kvinnoideal skapat av kvinnor
”The plucky girl” är en trop inom kulturen som beskriver ungefär en flicka eller kvinna som är smart, modig och kan ta hand om sig själv. Uttrycket låg långt fram i minnet eftersom Carina Burman nämner det i den essäsamling jag just läst, ”Drottningar och pretendenter”, om kvinnliga författare verksamma under pusseldeckarnas guldålder – i Sverige efter kriget och en bit in på 60-talet. Att lösa brott är en typisk plucky girl-syssla och dessa böcker flödar över av kvinnliga protagonister som är just chosefria, har principer och hatar att gå i klackar.
Det som är intressant med deckarnas plucky girls är att det är ett kvinnoideal skapat av kvinnor. Detta till skillnad från till exempel ”the cool girl”. The cool girl är tjejen som älskar sport, öl och pruttskämt. Ja, hon är som en av grabbarna, men med ett par bonuspoäng: hon ser ut som ett bombnedslag och hon har en väldigt avslappnad inställning till sex. Hon bjuder gärna på en avsugning utan att förvänta sig något tillbaka.
The cool girl är en manlig fantasi, och den som ringade in och gjorde upp med den var typiskt nog en kvinnlig deckarförfattare, Gillian Flynn i boken ”Gone girl” (2012). I dag verkar the cool girl mest förekomma i incelkillars drömmar.
Därmed inte sagt att the plucky girl skulle vara ful eller sakna sexualitet, tvärtom, men i gamla tiders deckare gjordes ofta en poäng av att hon inte var ”traditionellt vacker”. Hon beskrevs ofta med fraser i stil med ”ett öppet, frimodigt ansikte”, ”en okynnig blick” och ”ett kastanjefärgat hår som vägrade foga sig i en fläta”. Hon hade också ofta en pojkvän som hon antydningsvis låg med, detta före p-pillret och den sexuella revolutionen. Hon levde helt enkelt på sina egna villkor. När normen var giftermål, barn och timglasmidjor så läste the plucky girl vidare, jobbade, klädde sig bekvämt och bodde ensam men hade ändå ett sexliv.
Det som var undantag på 1950-talet är i dag svensk vardag. The plucky girl har också blivit en ovanligare protagonist (men står som i alla tider stark i barnkulturen, minus sexlivet). Dagens kvinnliga deckar- och manusförfattare jobbar inte så mycket med ideal som med (förment) realism, brotten blir lösta av till exempel en livspusslande småbarnsmamma på gränsen till utbrändhet, eller en självdestruktiv ensamvarg med anknytningsproblem och riskdrickande.
Tänk om the plucky girl’s återkomst är ett tecken, ännu en påminnelse om att kvinnans plats i världen inte är så självklar som vi trott?
Kanske var det därför Kate Wyler kändes som ett så kärt återseende. Här är hon äntligen, den kompetenta kvinnan som ska klara skivan. Hon är smart, hon är påläst och hon har inga problem med att säga ett sanningens ord till självaste presidenten, trots att klänningen är smutsig och håret fullt av skräp. När klackarna åkt av tar hon gärna ett järn eller två, och hon har sex på sina villkor. Hon är helt on top of things, så att säga.
Kate Wyler och ”The diplomat” är också mycket riktigt skapade av en kvinna, Debora Cahn. Hon har tidigare skrivit och producerat ”The west wing” – och det är när jag läser det som det slår mig. Den serien visade upp en extremt idealiserad bild av en amerikansk president, och vi vet alla vilket politiskt skick USA befinner sig i nu. Tänk om the plucky girl’s återkomst är ett tecken, ännu en påminnelse, om att kvinnans plats i världen inte är så självklar som vi trott? Precis som att en principlös och lögnaktig man som Trump kunde bli president, kan kvinnors utrymme i det offentliga åter krympas – på flera ställen i världen sker det redan. Och den fria kvinnan, som utbildar sig, jobbar och söker en jämlik kärlek blir åter bara ett ideal för kvinnor att fantisera om.
Fotnot: ”The diplomat” visas på Netflix, som i veckan meddelade att det blir en andra säsong.
