Våldtäkt bortom schablonerna

Karin Svensson om nya ”Unbelievable” och en ny syn på sexbrottsoffer på film och tv

Efter våldtäkten i tv-serien ”Unbelievable” blir offret Marie intagen på polisförhör. ”Jag hade ingen aning om att det funkar så här, att man måste berätta om övergreppet om och om igen”, säger skådespelaren Kaitlyn Dever.

En tonårsflicka med tårdränkt, fräknigt ansikte sitter insvept i ett täcke på heltäckningsmattan i sitt vardagsrum. Flickan heter Marie och några timmar tidigare har hon blivit våldtagen under knivhot av en maskerad man, här i sitt eget hem. Vi får se korta glimtar av det hon har varit med om – fragmentariska minnesbilder – när hon mödosamt berättar om övergreppet för en ung, uniformerad polisman.

När Marie har tagit sig igenom händelseförloppet är hon helt utmattad. Då kliver två nya poliser – äldre män, med mörka kostymer – över tröskeln. De vill höra hela historien, med alla detaljer, en gång till.

– Jag hade ingen aning om att det funkar så här, att man måste berätta om övergreppet om och om igen, på brottsplatsen och på polisstationen och på sjukhuset. Det är viktigt att vi som inte har upplevt det får se hur det verkligen är, säger Kaitlyn Dever, som spelar Marie, när vi möts på ett hotell i Köpenhamn.

Kaitlyn Dever spelar Marie i ”Unbelievable” som har premiär på Netflix i dag.

Netflix nya dramaserie Unbelievable, som har premiär i dag, bygger på verkliga händelser och skildrar jakten på en serievåldtäktsman. Men framförallt handlar den om hans offer, om deras traumatiska möten med rättsapparaten, och om de kvinnliga poliserna som med skickligt utredningsarbete och stort personligt engagemang löste fallet.

Bakom filmen står manusförfattaren Susannah Grant (Erin Brockovich) och producenten Sarah Timberman, som tar emot i ett annat rum på hotellet.

– Det finns så många sätt att göra det här dåligt. Vi skulle ha legat vakna på nätterna om vi kände att vi slarvade med det här ämnet. Vi ville verkligen ge det den omsorg det förtjänade, säger Sarah Timberman.

Det innebar bland annat att serieskaparna valde att skildra övergreppen helt ur offrets synvinkel.

– Tittaren kliver in i hennes trauma och hennes minnen. Och det förändras och förflyttas, precis som minnet gör hos den som utsatts för ett trauma. Man kan vara helt klar kring vissa detaljer och luddig kring andra, traumat gör minnet opålitligt. Och det ville vi visa, säger Susannah Grant.

Maries oförmåga att ge en tydlig bild av vad som har hänt får fruktansvärda konsekvenser. När människorna i hennes närhet dessutom berättar för polisen att hon beter sig konstigt – hon verkar inte alls så knäckt som ett våldtäktsoffer borde vara – pressas hon i förhör att ta tillbaka sin anmälan. Hon anklagas för att ha ljugit för polisen.

– Det finns inget ”rätt” sätt att reagera på en våldtäkt. Det finns lika många reaktioner som det finns människor som råkar ut för det här, säger Susannah Grant.

Det är lätt att förstå Timbermans och Grants oro för att göra fel. Våldtäkt är ett vanligt motiv på film, och ofta skildras det med slentrianmässiga schabloner: det våldsamma överfallet och kvinnan som skriker och klöser för att komma loss, för att sedan stappla hem med blodet rinnande nerför benen. I verkligheten blir sju av tio våldtagna kvinnor så paralyserade av skräck att de inte gör något motstånd alls.

Journalisten och författaren Katarina Wennstam har studerat våldtäktsfall i Sverige i 20 år, och hon menar att filmbilderna påverkar anmälningsgraden.

Katarina Wennstam, journalist och författare.

– Väldigt många tjejer som har blivit våldtagna på riktigt tänker ”det är ingen idé att polisanmäla, för det jag var med om var ingen riktig våldtäkt”. Det gör också att omgivningen ofta ifrågasätter det hon har varit med om, om hon inte har blivit fysiskt skadad, säger hon.

Katarina Wennstam nämner filmer som Män som hatar kvinnor (2009), Monster (2003) och Anklagad (1988), och menar att de även påverkar hur domstolarna dömer i våldtäktsfall.

– Det finns rättsfall där män blir friade för att rättens ledamöter resonerar att ”våldtäkten inte har gått till på det sätt som man förväntar sig att en våldtäkt ska gå till”. Då undrar jag, bygger ni det på evidensbaserad forskning eller bygger ni det på film?

Många klipp från våldtäktsskildringar dyker upp på porrsajter på nätet, som den tio minuter långa anala våldtäkten i den omdiskuterade franska filmen Irréversible från 2002. Katarina Wennstam ser ett samband mellan hur spelfilmen och våldsporren skildrar sexuella övergrepp – med en ”blöt blick”.

– Våldtäkter på film är ofta så väldigt sexiga. Om man tar bort att hon skriker nej så ser hon ut som att hon är kåt, och kvinnliga skådespelare har aldrig på sig så snygga underkläder som när de blir våldtagna. Ofta så är mannen helt ur fokus, eller syns inte alls.

Det finns en grupp våldtäktsoffer som filmskapare har särskilt svårt att hantera: männen. Manlig våldtäkt dyker faktiskt upp i många Hollywoodfilmer, men inte i deckare och dramer – utan som punchline i breda komedier.

Den engelske filmforskaren Isaac Gustafsson-Wood hamnade en söndag för sju år sedan framför komedin Den galna professorn 2, och häpnade åt scenen där en jättehamster våldtar en man

– När andra filmvetare pratar om ”filmen som förändrade deras liv” så brukar det vara något mer djuplodande, säger han muntert på Skype från Brasilien, om sin avhandling om manlig våldtäkt i komedier.

Vad beror det på, att våldtäkt av en man blir ett skämt på film?

– Delvis är det en backlash mot den nya, mjukare mansrollen. I filmerna används våldtäkten som ett slags straff för bristande manlighet. Och eftersom vi knappt tror att manlig våldtäkt existerar så tar vi det inte på allvar.

Han tar upp filmen Horrible bosses från 2011 som ett särskilt förskräckande exempel. Där blir en man drogad och sexuellt utnyttjad av sin (snygga) kvinnliga chef, men övergreppet förminskas av både förövaren och offrets vänner.

– Offret kan själv sätta ord på vad han har varit med om, han säger ”jag har blivit våldtagen” – men filmen vill verkligen att vi ska misstro honom. Vi som publik blir tillsagda att avfärda hans upplevelse.

Men kanske är Hollywoods syn på våldtäkter och våldtäktsoffer på väg att förändras. Metoorörelsen (med skådespelaren Terry Crews som frispråkig manlig representant) har skapat större medvetenhet om sexuella övergrepp och trakasserier, och representation har blivit ett viktigt ledord för många produktioner. Att Unbelievable har många kvinnor bakom kameran är betydelsefullt, säger skådespelaren Kaitlyn Dever.

– Om du är kvinna har antingen du själv eller någon av dina vänner råkat ut för sexuella övergrepp. Det gör att många kvinnor dras till den här typen av berättelser och känner ett ansvar för att de berättas. 

Det finns också ett större sug efter filmer, och framförallt tv-serier, som vågar ge utrymme för svåra och komplicerade ämnen – och göra dem rättvisa. Det var ett av skälen till att Netflix tackade ja till Unbelievable bara några timmar efter att de hade läst manuset. Producenten Sarah Timberman berättar att Vanity Fair nyligen nämnde serien i samma andetag som Chernobyl i en text om tv-serier som vågar utmana sina tittare.

– De kallade det ”tv-måsten att uthärda”, säger hon och ler.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.