Därför älskar vi den auktoritära rättsstaten
De danska ”nattlivszonerna” ett tecken på samhällets inneboende kris
På Sam’s karaokebar i Köpenhamn hänger Danmarks värsta rövgäng. Det är ett tiotal män i skjortor, snarlika allihopa. En av dem har spexat till det med en kavaj som är senapsgul från byxan upp till bröstkorgen där den bleknar till beige.
Vid mikrofonstativet uppstår ett bråk. Två killar har båda önskat I want it that way av Backstreet boys och är nära att börja slåss. Det är tredje gången någon sjunger den i kväll. En man som inte verkar höra till någon rör sig runt, runt på stället. Han är kanske fyrtio år gammal och så full att han inte kan stå. Han vill prata med min väns lillasyster. Hon är nitton.
Det är den andra helgen i Danmark utan restriktioner för allmänheten och den första med restriktioner för dömda våldsbrottslingar. Den 14 september trädde en ny lag i kraft. Den benämns som en del av ett trygghetspaket, och gör att polisen kan upprätta så kallade nattlivszoner. Där får personer som är dömda för våldsbrott inte befinna sig mellan tolv på natten och fem på morgonen.
Nattlivszonerna, ja det är praktiskt taget hela innerstan. Den som vistas där utan tillåtelse riskerar böter på 10 000 danska kronor första gången, och fängelse vid upprepade överträdelser. Polisen får också befogenhet att ta ifrån människor deras jackor, klockor eller mobiltelefoner om de redan är skuldsatta till staten.
Statsministern, socialdemokraten Mette Frederiksen, har motiverat lagen så här: ”Ingen ska vara rädd för att gå på gatan i Danmark – ni får inte lov att ta ifrån oss vår frihet”. Den som undrar vilka ”vi, de rädda” är, och vilka som i sin tur antas utgöra det stora hotet, behöver inte leta länge. Mette Frederiksen gjorde klart redan i fjol vilka hon riktade sig emot. ”När man åker S-tåglinjerna i Köpenhamn, så ska man inte vara rädd för att åka hem på kvällen, för att det finns 15–17 invandrarkillar som inte kan uppföra sig ordentligt.”
Det är inte första gången Danmark tar fram särlagstiftning för vissa av sina medborgare. Danmarks kriminalpolitik har under hela 2000-talet byggt på samma princip.
Ändå måste den nya lagen ses som avgörande. Nu, när köpenhamnarna springer runt på gatorna som efter ett kosläpp och njuter av sin nyvunna frihet, är staden på sätt och vis annorlunda. För vissa är den förbjuden. De har redan avtjänat ett juridiskt straff, men fortsätter att brännmärkas som brottslingar genom att straffas socialt.
För drygt femtio år sedan uppfattade den jamaicansk-brittiske teoretikern Stuart Hall en liknande samhällsutveckling i England. I den banbrytande boken Policing the crisis – mugging, the state and law & order analyserar han, tillsammans med en rad medförfattare, övergången till en alltmer repressiv och övervakande stat.
Stuart Hall utgår från brottsbeskrivningen ”mugging”, som under det tidiga 70-talet importerats från USA och allt oftare dök upp i det offentliga samtalet som en ny benämning för rån. Allt skedde samtidigt i England: löpsedlarna larmade om en ny våg av kriminalitet. Politikerna krävde hårdare tag mot brottslingarna. Och domarna delade i sin tur ut osedvanligt långa straff till unga rånare, som för att statuera exempel.
Stuart Hall frågar inte: hur ska vi bekämpa brotten, spärra in förövarna och bestraffa våldsverkarna? Utan: vad fyller den plötsliga rädslan för specifika brott, och bestraffandet av brottslingarna, för samhällsfunktion?
I Sverige har de också fått olika namn, de utpekade skuldbärarna. Brotten har bytt namn. Ett rån är ett förnedringsrån. De kriminella har fått nya epitet. Klaner, gängkriminella
Han frågar inte: varför utgörs brottslingarna till stor del av svarta britter? Utan i stället: hur kommer det sig att rånet, detta uråldriga Charles Dickens-brott, plötsligt fått en ny epitet som gör att britterna associerar det med den svarta delen av befolkningen?
Svaret hittas i den dubbla kris som det brittiska styret genomgick i början av 70-talet. Den var delvis ekonomisk – profiten hade börjat sjunka och arbetslösheten sköt i höjden. Men vad Stuart Hall tog fasta på, och som kanske var ännu viktigare, var att samhället genomgick en sorts konsensuskris.
Policing the crisis går i dialog med Karl Marx, och hans efterföljare Antonio Gramsci, som menade att den som har makt över de materiella resurserna också har makten över idéerna, dagordningen, och kan utforma berättelsen om samhället. Den som vill förstå sin politiska samtid måste därför undersöka vad som anses opolitiskt. Vad är normalt? Vad anses vara gammalt hederligt sunt förnuft? Helt enkelt: Vilken är vår tids konsensus?
I England normaliserades industrikapitalismen i utbyte mot att medborgarna fick andra saker – rättigheter, mat på bordet, tillgång till viss välfärd. Men tids nog sjunker profiten, kostnaderna för arbetskraften behöver minska och rättigheterna och grundtryggheten börjar dras in för arbetarna.
Där uppstår också samförståndets kris, när förlorarna börjar inse hur mycket de faktiskt går miste om.
Men vad har det med rånarna att göra? Och varför får dömda våldsbrottslingar inte ta en öl på Ströget?
Stuart Hall menar att statens funktion förändras när den inte längre kan fortsätta styra enbart med hjälp av allmänhetens samförstånd. Den måste då säkra kapitalismens överlevnad genom tvång – straff, övervakning och begränsningar av rättigheter. Så uppstår ett auktoritärt styre, ett lag- och rättvisesamhälle, där någon annan får bära skulden för att samhället befinner sig i sönderfall. Individer får axla kapitalismens kris. Och frågan som då uppstår är: vem ska vi ge skulden?
Svaret kommer alltid hittas hos dem som förlorar mest på ett statsbygge där kapitalismen hela tiden försöker fortleva. Rånarna, svarade 70-talets England egentligen inte. Skulden uppstod inte med brottet, utan genom att hänvisa krisen till en resurssvag, svart minoritet.
Våldsbrottslingarna, svarar 20-talets Danmark egentligen inte. Utan snarare de första och andra generationens invandrare som redan diskrimineras genom lagstiftning och på arbetsmarknaden.
Benämningarna uppkommer varhelst samhällskonflikterna blir synliga. I USA pratade Barack Obama om ”thugs” för att avfärda upproret i Baltimore. Senare skulle Donald Trump beskylla Black lives matter-demonstranterna för att vara ”looters”, plundrare ute efter att stjäla och förstöra.
Ska vi förstå varför Danmark, likt Sverige, plötsligt börjat tala de repressivas språk, måste vi också förstå socialdemokratins roll i statsbygget. Här kunde samförståndet mellan stat och kapital överleva längre. I utbyte mot vård och omsorg för majoriteten av medborgarna, en hyfsad jämställd skola och jobb till de flesta, har kapitalismen fått puttra på i bakgrunden. Men det är ett samförstånd som till slut blir omöjligt, eftersom det är beroende av den kapitalism som alltid kräver nya marknader för att kunna expandera. Det som hände i England hände senare här; nedrustningar, privatiseringar och bostadsmarknadens kriser.
Och så uppstår det också här en konsensuskris, med följden att Socialdemokraterna lägger skulden för sitt eget misslyckande på någon annan. I Sverige har de också fått olika namn, de utpekade skuldbärarna. Brotten har bytt namn. Ett rån är ett förnedringsrån. De kriminella har fått nya epitet. Klaner, gängkriminella.
Se på moralpaniken som utbryter i ett samhälle när rättsstaten, politikerna och medierna plötsligt talar om samma sak, och du ska finna ett samhälle som försöker dölja sin egen inneboende kris. Också i Sverige ska delar av befolkningens rättigheter nu begränsas: de svenska sossarna vill kunna vräka gängkriminella från sina hem.
Samtidigt föreslår de nu ett tillträdesförbud, där personer kan portas från badanläggningar och bibliotek om de ”riskerar att begå brott”. Det är ett förslag som bara är begripligt för det samhälle som kommit överens om att vi kan veta på förhand vilka som är potentiella brottslingar.
När vi återigen går ut den där helgen i Köpenhamn, jag, min bästa vän och våra småsystrar, hamnar vi på en klubb så trång att det inte ens går att dansa. Vi är omgivna av brats och modeller. Jag beställer tequila och får ett dricksglas fullt. En kille går förbi och tafsar på våra småsystrar. Jag slår till honom. Min bästa vän kräver att han ska gå därifrån. Men han vägrar. Han bara står kvar, mitt i vimlet, fullständigt övertygad om sin rätt att få vara där.
Danmark älskar sin frihet att göra vad de vill. Danskarna tuggar i sig den auktoritära rättsstaten som en perfekt pölse, så länge de kan intala sig själva att deras egna rättigheter aldrig kommer att dras in. Där står vi, fulla som svin, tafsar och slåss, på platser som nu förbjudits för våldsbrottslingar. Samförståndets riddare, möjliggörare av alla kommande kriser.
