Det svenska modets obotliga töntighet

I stället för att följa med sin tid ägnar sig branschen åt rövslickeri

Från Elle-galan, som hölls i fredags.

Det pågår något slags debatt igen, denna gång utspelad i modemiljö. Den handlar om huruvida det är en kristdemokratisk rättighet att gå på Elle-galan eller inte.

Såklart inte, men Örje, Benke, Åke, Svenne och Rambo tänker ändå säga upp sina Elle-prenumerationer.

Dessutom är Örje, Benke, Åke, Svenne och Rambo arga på galavärden och Klarna-doulan Kakan Hermansson, eftersom hon skrev en dum tweet för massa år sedan.

Om detta finns inget att säga, förutom att diskussionen är värdig tiden vi tvingas leva i.

Däremot har jag några radanmärkningar att göra om det svenska modets obotliga töntighet. För en månad sedan fick ”influencerdebatten” kinderna att blossa. Nu står vi här igen och diskuterar branschens mest påvra delar.

Först kommer typ Alexandra Pascalidou och därefter några powerflator i allehanda ”mäktiga” outfits från Hope

Enda skillnaden mellan Elle-galan och någon av Expressens kulturfester är att Elle har större budget och att färre talar skånska. Klientelet på invigningen av dokumentärfilmsfestivalen Tempo och Ellegalan kan knappt heller skiljas åt: Först kommer typ Alexandra Pascalidou och därefter några powerflator i allehanda ”mäktiga” outfits från Hope.

Medan övriga planeten – via designers som Eli Russell Linnetz, Charles Jeffrey Loverboy och Grace Wales Bonner – justerar definitionen av glamour och identitet bryr sig svensk klädgrädda mest om detta:

VEM KOM PÅ GALAN! VEM KOM INTE! VAFFÖR INTE DÅ DÅ?

Den en gång så omfamnade exportsuccén var inte stryktålig nog att hantera tiotalets förändrade konsumtionsmönster, där kunderna övergav självutnämnt mäktiga modetidningar till förmån för Instagram. Istället hänföll man åt med ackuratess utfört rövslickeri.

Jag minns med skräck när dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke invigde Stockholm Fashion Week medelst en monolog om en hatt. Och vid tiden när Fredrik Reinfeldt fortfarande var statsminister steg sorlet bland Elle-galans gäster: ”Han är här, han är här!”

Det mest märkbara resultatet av detta genanta maktlismande hittills är att Sverigedemokraternas nuvarande pr-geni Joakim Wallerstein såklart är en före detta modekille, fostrad av bland andra Whyred och Acne Studios marknadsavdelningar.

I fjol lanserades Martina Bonniers Vogue Scandinavia med dunder. Få noterade att det som liknar en produktion av det internationella mediebolaget Condé Nast egentligen är en licensdeal med det något mindre erkända bolaget Four North Stockholm AB.

Siri, visa mig en chimär.

Modesverige erkände aldrig tiotalet, eftersom man fruktade det. Vår bild av industrin är alltjämt baserad på Djävulen bär Prada från 2006, en komedi med Meryl Streep i huvudrollen. Den handlar om en rik person som en gång för länge sedan också hade status.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.