Noll förståelse för invånarnas elände
EU förlorare igen efter folkomröstningen i Grekland
Den stora gåtan efter den grekiska folkomröstningen är inte att väljarna uttryckte ett dundrande nej, istället ser den ut så här: Hur kunde EU:s politiska maktapparat föreställa sig att grekerna skulle acceptera en fortsatt social och ekonomisk massaker?
Ett svar på gåtan kan vara att EU:s ledande skikt helt enkelt inte förmår förstå grekernas bottenlösa sociala elände: löner som dumpats långt under fattigdomsnivån, skolor och vårdinstitutioner som inte längre kan fungera, arbetslöshet så svindlande att den knappt längre är meningsfull att mäta och en konstant flykt ur landet av välutbildade unga människor.
Enligt EU-propagandan, så lydigt återgiven i praktiskt taget alla medier, beror det sociala förfallet på grekerna själva. De är egentligen inte alls européer, skriver tyska boulevardtidningar och Dagens Nyheters ledarsida. De är slappa och bortskämda, egentligen representanter för den föraktliga osmanska kulturen. Den sortens fördomar och klichéer, så nära rasismen börjar återvända till Europa men uttrycks vanligtvis av högerpopulister.
”Europa måste bli socialt, annars blir det inte av”, sa president Mitterrand för ett kvarts sekel sedan. Facit kan läsas i dag och det är negativt. Drivkraften för EU-projektet är inte socialt: välfärd, demokratisk delaktighet, solidaritet. EU styrs i allt högre grad av finansmarknadernas intressen och de ödelägger Mitterrands vackra mål. Detta blev parodiskt och grymt tydligt under kampanjen före den grekiska omröstningen. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker lovade grekerna hjälp om de röstade ”ja”. Junkers lilla hemland Luxemburg steg nyligen fram ur glömskan och det som visade sig var ett land som skyddade finanskapital som ville slippa skatt eller ägna sig åt annat fiffel.
Mitt i all sorg över grekernas val tröstar sig EU med att länderna byggt brandväggar mot finanskriser. Det vill säga kompakta väggar för att skydda finanskapitalet, och om inte det räcker kan alltid staterna och skattebetalarna bidra med en hjälpande hand. Däremot har alla skyddsbarriärer för medborgarnas sociala trygghet välts omkull. Det är mot den logiken som Syriza, som Podemos i Spanien reagerar. Med hjälp av den italienske marxisten Antonio Gramscis texter vill de i praktiken visa att det går att ändra härskande och dominerande tankesystem, till exempel den att vår välfärd måste bygga på en i huvudsak okontrollerad finansmarknads makt och på en oreglerad marknadsekonomi. Den strategin förutsätter att förtroendet för det rådande systemet rubbas. EMU-modellen, så komplett misslyckad, är det enklaste måltavlan. Det bekräftades av den grekiska folkomröstningen.
Alexis Tsipras chansade inte när han och hans regering utlyste folkomröstning. Han var säker på att hans nej-linje skulle vinna. Tsipras ville visa EU att hans Syriza-dominerade regering fortfarande har stort folkligt stöd. Det stärker hans förhandlingsposition i förhållande till EU. Tsipras förde också en intern strid mot de riktningar inom Syriza som anklagade regeringen för att kompromissa för mycket.
Efter folkomröstningen bör hans ledarskap vara ohotat.
EU-systemet har förlorat ännu en folkomröstning och möjligheterna att manipulera utgången är den här gången minimala. EU-ledningen tröstar sig kanske med att finansminister Yanis Varoufakis lämnar regeringen.
