Inte ett enda bevis för ryska utbåtar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-06-25 | Publicerad 2015-06-24
Mikael Holmström skapar ett slutet tankesystem, skriver Mattias Göransson
Karaktärsmord? Jag har aldrig hävdat att Dagens Nyheters reporter Mikael Holmström är osedvanligt usel. Tvärtom visade jag i min långa granskning i Filter av den svenska ubåtsjournalistiken, att han verkar i en lika bred som lång tradition.
Det som gör Holmström unik är snarare hans goda renommé. Holmström har bland annat vunnit föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden, är enligt Expressens ledarsida ”försvarsjournalistikens Zlatan” och har framhållits som föredöme i Thomas Mattssons och Jan Helins podd.
Kollegor, läsare och politiker tar honom på stort allvar, och det han skriver får därför enormt genomslag.
Så vad har han spridit på sistone?
Jag lyfte fram följande tankefoster, som alla lanserades i Holmströms artiklar: att den ryska oljetankern NS Concord, som låg på internationellt vatten under ubåtsjakten i höstas, skulle inrymma en miniubåtsbas; att ryska nödsändningar uppsnappades från skärgården vid samma tid; samt att en miniubåt gick fullt synlig in i Stockholms inlopp en vecka senare.
Utöver att dessa uppgifter föreföll osannolika redan i utgångsläget var Holmströms belägg antingen obefintliga, anekdotiska, svaga eller hemliga. Han blev dessutom grundligt motsagd – av Försvarsmakten och andra.
Med de misstänkta ryska miniubåtarna i den svenska skärgården är det dessutom så här: trots 35 år av febrila försök har inte Sveriges försvarsmakt presterat ett enda bevis som klarat en utomstående granskning. Inte en ljudinspelning, inte ett foto, inte ett färgavskrap.
Vad avser tecken på masspsykos gäller det omvända: långt över 6 000 observationer har konstaterats felaktiga. Militärer, journalister och hjälpsamma medborgare har tyckt sig höra eller se ubåtar eller grodmän i bland annat stockar, stenar, grynnor, kobbar, undervattensrev, hus, nöjesbåtar, arbetsbåtar, vrak, bojar, sälar, sillstim, minkar, ankare, bottentrålar och – i åtminstone två fall – ubåtsattrapper som tillverkats av någon som helt enkelt vill driva med de drabbade.
Den som ändå vill hävda att ryssen är här med sina förmodade miniubåtar får givetvis göra det – precis som det står envar fritt att föra fram påståenden om kall fusion eller besök från rymden – men bevisbördan är av naturliga skäl väldigt tung.
Därför är det rörande att läsa Mikael Holmströms tolkning av vad jag skrivit. Av det ovanstående nämner han enbart uppmaningen till kritiskt tänkande, men han tillämpar den på sitt eget vis: har någon sett något ubåtsliknande hjälper han gärna denne på traven med fria associationer och anonyma källor som stärker misstankarna. Ifrågasätts observationen kopplas däremot det kritiska tänkandet in, och nitiskheten tycks sakna gränser.
Exakt så skapar och stärker man ett slutet tankesystem.
En av de saker jag uppskattade mest med Sture Bergwall-kommissionens rapport var dess osentimentala beskrivning av ”Quicklagets” fatala grupptänkande. För mig ekade den dessutom kusligt välbekant: en annan statlig utredning beskrev samma mekanismer redan 2001, men den hette Ubåtsutredningen och avhandlade en helt annan fixering.
Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter
