VI är inte rädda för konflikt – DU är det
Den offentliga debatten blir sämre om man gömmer sin åsikt bakom ett ”vi”
”Vi måste våga säga till andras barn”, skriver Vesna Prekopic i Dagens Nyheter, i en text om att hon säger till andras barn.
Vaddå ”vi”? Du menar ju ”ni”? Och blanda inte in mig – om någon unge inte sköter sig ger jag den ståplats i Nybroviken. Ändå smyger sig viandet in snart sagt överallt.
I Sydsvenskan skriver Lisa Kirsebom att ”vi har lyckats bygga oss ett se-och-släng-samhälle”. Hynek Pallas menar i Expressen att ”vi måste lära av nationalismens misstag”.
Hela tiden: VI måste. VI behöver. VI borde.
Det låter som parterapi. När min fru slarvar med disken brukar jag demonstrativt deklarera: VI SKULLE NOG BEHÖVA DISKA OFTARE. Fuckar jag upp på jobbet blir jag glad om Karin Pettersson muttrar ”vi borde nog skriva bättre texter” på morgonmötet istället för att hänga ut mig, trots att alla fattar vem hon syftar på.
Offentlig debatt funkar inte så. Jag ser en generation förmodad intelligentia vara så konflikträdd att den hellre är otydlig framför att säga vad den menar.
Felet är som vanligt borgerlighetens, som sällan backar för lite kladdig kollektivism när det kommer till att prioritera god stämning framför skarp dialog.
En tysk studie från 2016 visar att människor som ofta använder ordet ”jag” är mer deprimerade än andra. Ja, klart som fan att ledsna personer har mindre ork att vara trevliga, och därför sällan säger ”vi”. Men minns att det innanför den så upphöjda trevligheten bor en skarpladdad självmordsbombare som väntar på att explodera.
”Viandet är om möjligt ännu mer förnedrande än niandet”, skrev den här tidningens Åsa Linderborg nyligen. Framför allt är det råtöntigt. Värst är tidningarna Vi och Vi läser – den sistnämnda en trivselmarinerad mardröm för människor som ”älskar att läsa”.
Nä, det gör ni inte, ni bara låtsas.
Det är inte heller viandet i största allmänhet jag vill åt, utan specifikt vi-ivrarnas karaktäristika som jag vill förgöra. Snart sitter ni väl där och skriver saker som ”vi borde nog sluta begå krigsbrott i Ukraina” och ”vi måste sluta ljuga som utrikesminister”.
I decennier har mången borttynad kulturpretendent vevat mot användandet av ordet ”jag”. Samma typer tycks nu istället drivit igenom viandet. Den enda gången vi-människor vågar använda ordet ”jag” är för övrigt när de dammar av klyschan ”jag tänker att…”, vilket är kodord för ”en låtsasödmjuk och sinnessjuk åsikt som jag inte riktigt vågar stå för”.
Det är hög tid att lyfta in Unni Drougge från kylan och uppvärdera hennes debutroman Jag, jag, jag. Och i den här spalten håller vi fortsatt på ordningen: JAG skriver. NI läser.