Skyll inte Trumps framgångar på sociala medier
De traditionella medierna har i högsta grad lyft presidenten
Det finns en lakonisk devis som är bra för att förstå samtiden: ”Stop making stupid people famous”. Ge inte luft åt idioter. För redaktionella medier är det ett problem som måste lösas vid varje publicering: är detta relevant? Journalistiken ska vara konsekvensneutral och följa allmänintresset. Men ofta är det andra hänsyn som avgör.
När analysföretaget Newsmachine 2017 tittade på hur Nordiska motståndsrörelsens (NMR) deltagande i Almedalsveckan uppmärksammats i medierna fann de att den nynazistiska organisationen fick betydligt större utrymme än någon av de nära 1 900 andra organisationer som anmält sig som arrangörer. Det var framför allt de redaktionella medierna som hade skrivit om NMR. ”Det är lite förvånande eftersom de sociala medierna brukar vara de högerextrema organisationernas främsta kommunikationskanal”, anmärkte Henrik Zettergren, analyschef på Newsmachine.
Under 2017 skrevs 227 000 artiklar om Trump i svenska tidningar, motsvarande en artikel varannan minut, dygnet runt
Året efter visade medieanalytikerna på Retriever att Donald Trump omskrivits mer i svensk press än någon annan person eller händelse de föregående två åren. Han var mer omskriven än de svenska partiledarna tillsammans, inklusive statsminister Stefan Löfven. Under 2017 skrevs 227 000 artiklar om Trump i svenska tidningar, motsvarande en artikel varannan minut, dygnet runt. I nära en fjärdedel av artiklarna omnämndes även Twitter.
Det gäller att minnas dessa siffror när svenska medier fylls av fördömanden mot de stora stygga bolag som driver Twitter och Facebook. Etablerade medier har själva gjort nyheter på Trumps twittrande. I det växelspel där läsare och redaktörer pumpar upp samma nyhetsspinn är det många ansvariga på redaktionerna som saknar anledning att vara självgoda.
Fenomenet Trump skapades dessutom från början av etablerade medier. Som president byggde Trump relationer med althögermediernas Steve Bannon och Trumps supportrar använder i dag sociala medier, men det var Hollywood och tv-bolagen som först gjorde honom till en tv-stjärna. Den skrävlande New York-profilen, en gång rekryterad till NBC för dokusåpan The Apprentice, hade ett stort underhållningsvärde.
Dagen efter stormningen av Kapitolium skrev Dagens Nyheters chefredaktör och ansvariga utgivare Peter Wolodarski en artikel med rubriken ”Vi tillät Donald Trump att förgifta oss”. I artikeln anklagar Wolodarski bland annat de ledare för Republikanska partiet som ”trodde att de kunde hålla Trump i tyglarna och samtidigt dra taktisk nytta av honom”.
Inte ett ord om hur många klick och prenumeranter Trump dragit in till DN. I stället nämner Wolodarski ”vilka krafter som kan framkallas när farliga lögner och konspirationsteorier får spridas i stor omfattning på sociala medier”.
Låt oss titta på en annan president-alkampanj som pågick under samma tid som Trump valdes fram, men nästan i skymundan. Det var i sociala medier man kunde följa den.
Bernie Sanders föddes av fattiga föräldrar i Brooklyn. Som student i Chicago på 1960-talet engagerade han sig i medborgarrättsrörelsen. Han flyttade till Burlington i Vermont där han blev borgmästare 1981 och tio år senare valdes för kongressen och senare senaten. I Washington var han en katt bland DNC-hermelinerna. Sakpolitiskt står han inte för något märkligare än Roosevelts New Deal, politiska stimulanser som lyfter folk ur fattigdom genom arbete och satsningar i välfärden.
Bernie aviserade sin presidentkampanj i maj 2015. Det folkliga trycket blev enormt. Hans valkampanj mötte en efterfrågan hos redan existerande delvis disparata folkrörelser. Lokala grupper över den amerikanska kontinenten som protesterade mot borrning av gas och olja ur marken, aktivister för högre minimi-löner, studenter som fått upp ögonen för europeisk socialdemokrati.
När de överrapporterade om Trump, underrapporterade de samtidigt om mycket annat
I det USA där en valkampanj kostar enorma summor samlade Bernie rekordmånga smådonationer. När han talade var lokalerna inte stora nog, folk samlades på parkeringsplatser. Av detta skildrades 2015 och 2016 nästan ingenting i svenska medier. Det tar tid att hitta och lära känna folkliga röster i de nya kanalerna. Mycket mer tid än att göra nyhetsartikel eller indignerad ledartext av Trumps senaste tweet.
Medierna väljer vad de rapporterar om. Redaktörer och nyhetschefer beställer material. Vid rodret sitter chefredaktören, inte med koll på varje enskild publicering, men som en kapten som tar ut kursen. När de överrapporterade om Trump, underrapporterade de samtidigt om mycket annat.
Så var det också i USA, där de stora kanalerna CNN, MSNBC och de andra, skapade den omvärldsanalys som ger svenska redaktioner sin bild. Bernie Sanders kom ända till uppgörelsen mot Hillary Clinton i juni 2016, trots att medierna inte rapporterade neutralt om honom. De kommersiella underlät att skildra verkligheten som den såg ut. Snart föredrog de att satsa allt på dokusåpan Trump.
Mark Zuckerbergs Facebook vill tjäna pengar, skriver Karin Pettersson. Det vill Schibsted och Bonniers också. Och det var ändå på Facebook som det gick att hitta information om det amerikanska fotfolk som inte stormar kongressen, utan knackar dörr för att uppmana folk att rösta.
Med sociala medier har var och en blivit sin egen ansvariga utgivare. Att förhålla sig till politik i dag handlar mycket om att sitta på händerna och inte dela nyheter. Det går emot vad det är att vara en socialt smidig flockvarelse och liknar mer att förhålla sig till ett missbruk – man ska inte vara en möjliggörare, utan vägra att delta. Det gör det knepigt att alls vara en politiskt ansvarsfull medborgare, eftersom det blir en aktiv handling att inte säga någonting alls.
”Vi tillät Donald Trump att förgifta oss”, säger DN:s chefredaktör, men den rävsax som sociala medier sätter oss alla i förändrar inte att chefredaktören för Sveriges största morgontidning har ett annat och mycket större ansvar än som kan rymmas i något ”vi”. DN står inte utanför utan är i högsta grad en komponent i samtidens delningsekonomi.
Menar Wolodarski allvar med sin rubrik är det en rejäl självkritik. Vad tar han nu för konsekvenser av sina publicistiska beslut under den tid som Donald Trump kom till makten och var president?
