Sveriges olydigaste författare fyller 80
Barbro Lindgren längtar alltid efter frihet
”Frihetslängtan”. Ordet återkommer i intervjuer med dagens jubilar Barbro Lindgren. Frihet som associeras med vildfågelstreck och utrymme att skapa, men också med omöjligheten att anpassa sig efter rådande system.
I söndagsintervjun i P1 från ett år sedan förklarar Barbro Lindgren att hon inte kunde gå på kindergarten och delta i fyrtiotalets pedagogiska idéer om aktivering. Balettskolan fungerade inte heller och när den vanliga skolan bytte lokal hamnade Barbro i sin första depression, isande väl beskriven i Jättehemligt (1971).
Jag tänker på Barbro Lindgren och hennes alter ego Sparvel när en nationalekonom i tv definierar kapitalism som: “Marknadsekonomi och frihet”. Hade det inte varit för Sparvels frihetslängtan hade böckerna inte krupit in i hjärtat hos alla oss missanpassade barn som tyckte att hade vi genomskådat systemet. Vi som fick panik av tanken på att sitta i samma skolbänk tills benen knorvlar sig om varandra och knäna ideligen stöter i bänkens undersida.
Ändå är det tydligt när man läser och lyssnar på Barbro Lindgren att den frihet hon så obevekligt trängde och så småningom skapade sig ett liv runt, bygger på förutsättningar inget kapitalistiskt system kan erbjuda alla.
I min text på den här sidan om Barbro Lindgren från 2014, skriver jag att jag kan läsa dagbokstrilogin – Bladen brinner, Världshemligt och Jättehemligt – som en karta över något historiskt. Då tänkte jag mest på blicken, nu när Barbro Lindgren fyller 80 och beskriver sig som snart färdig med livet, tänker jag mer nostalgisk på hur den svenska barnboken en gång gjorde internationell karriär på grund av sitt egensinne, inte trots det.
För just det olydiga, fria, är egenheten som gör Barbro Lindgren till en explosiv författare, kanske inte på samma sätt som de som utmanar privilegium och fördomar, men genom sin glasklara självständighet.
På samma sätt som hon banat väg inom allt från pekböcker till barndagbok-genren (Jättehemligt kom ett decennium före Sue Townsends böcker om Adrian Mole som brukar nämnas som genrens klassiker), så kan hon fortfarande vara banbrytande genom texter som andas självklar rätt. En ton av lättnadens lekfullhet och den praktiska möjligheten att undersöka allt. Ett ständigt prövande, en vildhet men också i summerandet av gärningen – en benhård övertygelse om skrivandets vikt.
