Här krossas myten om 68-rörelsen

Petter Larsson läser franska studien som kartlägger majrevoltens aktivister

Uppfattningen att 68-orna sadlade om till nyliberala karriärister efter det röda upproret är vilseledande, visar en 1000-sidig rapport.

Först gjorde borgarbarnen uppror. Sedan gjorde de karriär. De blev journalister, akademiker, författare och konstnärer. Många av dem stuvade med imponerande fart undan sina röda stjärnor och inrättade sig i tjyvsamhället när tidsandan förändrades.

Så ser bilden av 1968 ut, både i Sverige och i andra länder.

Det vore fel att kalla den direkt lögnaktig, för sådana exempel finns naturligtvis. Men den är en så grov felrepresentation av 68-rörelsen att den måste kallas vilseledande. Det visar en ny fransk studie där forskarna intervjuat 366 franska aktivister från fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen och den radikala vänstern.

Visst var de övre samhällsklasserna överrepresenterade bland 68-orna – en återspegling av studentvärlden – men den största enskilda gruppen, knappt 40 procent, var barn till arbetare och lägre tjänstemän, och två av tre hade fäder ur de lägre klasserna, om man dit räknar även bönder, hantverkare och köpmän. Påfallande många gjorde sedan under sina liv en klassresa nedåt. De flesta behöll sin radikala ådra och en del stod åter, något grånade, på barrikaderna under 90-talets strejkvågor och den globala rättviserörelsens protester kring år 2000. Inte minst när Attac bildades 1998 strömmade de gamla revolutionärerna till och erbjöd sina tjänster.

I den 1000-sidiga boken Changer le monde, changer sa vie (Förändra världen, förändra sitt liv) har forskarna breddat blicken. I stället för att koncentrera sig på studenter i Paris under maj 68 och deras kända ledare, så undersöker man här gräsrötterna från Lille, Lyon, Marseille, Nantes och Rennes och deras engagemang långt in på 70-talet.

För att mildra metodproblemet med att folk tenderar att glömma och lägga till rätta när de tillfrågas om saker i sin ungdom, så har man låtit 285 av respondenterna fylla i ett slags strukturerade livsscheman, och man har i görligaste mån kontrollerat utsagorna mot offentliga uppgifter.

De tre olika grupperna överlappar delvis varandra. 42 procent av de tillfrågade har deltagit i mer än en av de tre rörelserna. Mer än var tredje feminist var också aktiv inom radikalvänstern. Inte sällan var det deras första engagemang. Sedan lämnade de vänstergrupperna när de insåg att även de präglades av sexism och att den sexuella revolution de predikade främst var på männens villkor. När kampanjen för fri abort var som hetast 1974 fullkomligt exploderade antalet feministiska grupper.

Vänsterradikalerna å sin sida fortsatte ofta sitt samhällsengagemang inom fackföreningsrörelsen efter att deras revolutionära drömmar dunstat bort i mitten av 70-talet. Facket var den bestående struktur, som kunde kanalisera handlingskraften.

Mellan facket och feminismen gick däremot en järnridå.

Överhuvudtaget är aktivisterna inom alla tre rörelserna trogna sina övertygelser. De har behållit sin samhällskritik, är mestadels stolta över sin röda ungdom och många har fortsatt att engagera sig hela sina liv. Någon politisk omvändelse, där man vände kappan efter den nyliberala vinden, är det inte tal om.

Upproret i maj 1968 var inte alls den tändande gnistan för de flesta. En majoritet hade radikaliserats innan dess, många redan i protest mot kriget i Algeriet. Påfallande många – men inga siffror ges – hade en bakgrund i katolska ungdomsorganisationer, i en tid när katolska kyrkan tydligt gick åt vänster med sin kritik av tortyren i Algeriet och sitt nyväckta intresse för tredje världen och för social rättvisa. 

Att så många kom från de lägre klasserna beror inte bara på att fackföreningsrörelsen är medräknad. 20 procent av vänsterradikalerna kom från klassiska arbetarhem (ouvriers) och 59 procent av feministerna kom ur de lägre klasserna.

Det hindrar inte att feministerna redan då brännmärktes som ”borgerliga” – en direkt myt alltså.

För arbetarbarnen, som var första generationen med möjlighet att läsa vid universitetet, blev aktivismen ett sätt förstärka sin identitet som studenter och samtidigt visa lojalitet mot sin arbetarbakgrund, förklarar forskarna.

För många blev den också en språngbräda mot fina karriärer, där de kunde utnyttja nätverk och erfarenheter. Till exempel talar fler fackligt aktiva om hur de lärde sig att tala inför folk. En feminist, som hoppade av studierna, berättar hur hon hjälptes tillbaka till en universitetskarriär av sina rörelsekamrater.

Det franska samhället genomgick vid den här tiden en bred förändring där utbildningen expanderade, ekonomin omstrukturerades och den sociala mobiliteten tog fart. 68-orna bytte klasstillhörighet snabbare än sina generationskamrater. 

Men skillnaden beror – och detta är en överraskning – till stora delar på att så många av de intervjuade i stället för att svinga sig upp mot samhällstoppen tvärtom gjorde en klassresa nedåt.

Medan bara 4 procent av fransmännen i samma generation deklasserades, är siffran för aktivistgruppen som helhet 26 procent, och för feministerna hela 30 procent. Aktivismen hade ett pris.

En förklaring är att de ägnade sin ungdom åt politiken på bekostnad av jobb och studier, och därför hamnade några år efter sina generationskamrater i karriären. Som en vänsteraktivist i Nantes säger: ”studierna framstod inte som det mest angelägna … det mest akuta var att göra revolution”.

De odlade också vad forskarna kallar en kultur av ”refus de parvenir”, en vägran att lyckas inom ramen för ett socialt system de tog avstånd ifrån. De skulle inte spela det falska spelet. De tog därför ofta jobb under sin utbildningsnivå, mest som ett sätt att försörja sig under den politiska kampen.

En mer strukturell delförklaring till deklasseringen, som gäller feministerna, är att kvinnors arbete på den tiden ännu sågs med misstänksamhet, och många hamnade, liksom i dag, efter i karriären då de var föräldralediga. Vissa berättar också att de blev stämplade som ”feminister” och att de därför misstroddes och motarbetades på arbetsmarknaden. På samma sätt uppger många fackliga aktivister att de blivit svartlistade och förbigångna vid befordran på grund av sitt engagemang.

Här får man dock notera att även kvinnorna alltså jämförs med sina pappors yrken, eftersom deras mödrar i stor utsträckning var hemmafruar, vilket innebär att måttet på deklassering missar att de trots allt blev betydligt självständigare än sina mödrar.

Uppfattningen att 68-orna sadlade om till nyliberala karriärister efter det röda upproret är vilseledande, visar en 1000-sidig rapport.

Är de besvikna? Inte alls. I alla fall de vänsteraktivister som intervjuats säger att de valde fritt. De har inte inordnat sig, inte tagit arbeten som skulle kränka deras ideal. De ser sig som obesegrade.

En efter en ställer de sig upp i boken och deklarerar sitt je ne regrette rien.

Överhuvudtaget är aktivisterna inom alla tre rörelserna trogna sina övertygelser. De har behållit sin samhällskritik, är mestadels stolta över sin röda ungdom och många har fortsatt att engagera sig hela sina liv. Någon politisk omvändelse, där man vände kappan efter den nyliberala vinden, är det inte tal om.

De yrkesbanor de valde speglar inte bara den tidens expansion av den offentliga sektorn, utan också deras politiska inställning. En majoritet blev lärare, socialarbetare, sjuksköterskor, offentliganställda tjänstemän och administratörer. Det gav dem möjlighet att kombinera sina övertygelser och sina ambitioner att förändra samhället med en försörjning, och de kunde behålla sin kontakt och solidaritet med arbetarklassen och de fattiga.

En annan ”typisk” karriär var att bli akademiker, forskare, ingenjörer och högre tjänstemän inom det offentliga. Den tredje vanligaste var olika arbetaryrken.

En av de minsta kategorierna, bara 3 procent av de tillfrågade, som forskarna identifierar utgörs av dem som lyckades få stabila karriärer inom massmedia, underhållning och konstnärliga yrken.

Ändå är det denna lilla grupp som, möjligen tillsammans med universitetsprofessorerna, kommit att stå som symbol för 68-generationen.

En förklaring till diskrepansen är förstås att man här undersöker de gräsrötter som inte vanligtvis haft möjlighet att berätta. Den lilla gruppen av intellektuella har haft makten att beskriva upproret i offentligheten och kanske har de i närsynt narcissism reducerat mycket bredare och mer disparata erfarenheter till vad de själva är bekanta med.

Ett annat mer strukturellt svar, som inte går att bevisa, är att berättelsen om hur revolutionärerna så snabbt omfamnade och omfamnades av den samhällsstruktur de ville krossa passar dem som vill bevara status quo ganska bra. Lärdomen blir ju att uppror är meningslösa, att alla upprorsmakare är till salu och att det bara är att inrätta sig i en samhällsmaskin som mal på. Som den amerikanske sociologen och 68-aktivisten Todd Gitlin konstaterade redan 1977 fyller den myten funktionen att demoralisera framtida generationer.

Aktivisterna från Lille, Lyon, Marseille, Nantes och Rennes säger snarare motsatsen: någon revolution blev det ju inte, men deras liv blev för evigt förändrade och fyllda med mening.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln