Ett vinnande solsken
Göran Greider om årets svenska fackbok: Fatima Bremmers bok om Ester Blenda Nordström
När Madicken hoppar från taket med ett paraply för att flyga – ja, då har Astrid Lindgren lånat ett infall från Ester Blenda Nordström och hennes böcker om rackarungen Ann-Mari. Ann-Mari var en förlaga till Pippi men det hade hela kulturvärlden glömt.
Ester Blenda Nordström (1891–1948) var i årtionden en av Sveriges mest kända journalister och författare. Hon växte upp i en nyrik direktörsfamilj och klev ut i världen vid den tid då Elin Wägner och andra kämpade för kvinnlig rösträtt och frigörelse. Hon blev ett ”pennskaft”, alltså journalist. 1914 wallraffade hon som piga på en gård i Småland och boken som reportagen mynnade ut i såldes i massupplagor.
Fatima Bremmers biografi är en bladvändare, mycket därför att Blenda Nordströms liv liknar ett fantastiskt melodram: Den unga reportern lever över ett år bland samer som skollärare. Hon ger sig av till Kamtjatka på en expedition som blir den gnistrande Byn i vulkanens skugga. Hon luffar runt i USA och är nära att omkomma när hon tjuvåker under en järnvägsvagn.
Som om det inte räckte har Blenda en livslång homosexuell relation med en kvinna, som släkten efterhand kände till men som aldrig öppet kunde erkännas. Män drogs till hennes pojkaktiga uppenbarelse – Evert Taube kan ha varit svårt förälskad i denna amazon.
Jag har ibland svårt att identifiera mig med de kvinnliga borgerliga radikalerna i början av förra seklet; för mycket tjänstefolk passar upp på dem och den nationalromantiska tidsandan rymmer deprimerande inslag: rasbiologen Herman Lundborg var exempelvis entusiastisk över Nordströms Kåtornas folk.
Men Bremmers Ett jävla solsken är ett så underbart rakt porträtt av Blenda att tiden liksom ångar bort. Kvar är en märklig kvinna som blev lika märkligt bortglömd. Men öppnar man hennes böcker slår fortfarande ett jävla solsken emot en.
