Skåpa inte ut nationalismen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-07-15
Debatt Folkhemmet Henrik Arnstad om en idé som demokratin behöver återerövra
Onsdag 18 januari 1928 hölls det mest inflytelserika talet i Sveriges historia, vars genomslag berodde på att det sändes i radio. Talet hölls av den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson i riksdagens andra kammare och är till största delen en longör, med samtidspolitiska kommentarer. Det som fångade massorna var talets tidiga del, där det drömda framtidslandet Sverige jämfördes med ett hem:
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”
Framgångsrik politisk retorik handlar om att kommunicera en berättelse - ett narrativ - som väljarna förstår och sympatiserar med. Ingen svensk politiker har överträffat Per Albin Hanssons folkhemstal ur den synvinkeln, vilket förklarar det oerhörda genomslaget. Men talet är också ett utslag av nationalism. Även ”det goda hemmet” har väggar, som stänger ute ”den andre”. Detta faktum är - troligen (han anger inte varför) - förklaringen till att Olle Svenning avskyr folkhemstalet och kallar det ”en relik från en tid som i all sin vidrighet kan upprepa sig”. Vilket leder till den omdebatterade frågan: kan nationalism vara en god sak?
Historikern Mark Neocleous hör till de många akademiker som anser att nationalism alltid innebär en fara. ”Nationalism är av nödvändighet xenofobisk - det vill säga att xenofobi är en del av nationalismens logik - därmed förblir nationalism en inbjudan till antisemitism och rasism”, skriver han. Det är svårt att avfärda detta, vilket ger Svenning rätt angående kritiken av folkhemstalet. Ändå kan frågeställningen problematiseras.
Vad vi än anser om nationalstaten är den en realitet, vars ställning som statsbildning synes svår att rubba, vilket exempelvis visat sig i våra dagars legitimitetsproblem för EU (Brexit). Vilken var då den europeiska samtida kontexten för folkhemstalet 1928? Mellankrigstiden var en tid av ultranationalism, det vill säga antidemokratisk nationalism som uteslöt människor - framför allt judar, men även andra (i Sverige finnar, samer, med flera) - som inte ansågs tillhöra ”nationen”. Med andra ord avfärdade den medborgarskapstanken (inkludering) till förmån för en mytisk och närmast religiös fantasi om jord och blod. Det är därför en ledtråd att Per Albin Hansson väljer att kalla sitt tal ”Folkhemmet, medborgarhemmet” och hyllar medborgarskapets inkludering, i polemik mot ultranationalismens exkludering.
Historikern Hans Dahlqvist har skrivit om hur begreppet ”folkhemmet” användes antidemokratiskt av den konservative statsvetaren Rudolf Kjellén under 1910-talet. ”Sverige var sig självt nog och där klasserna skulle leva i ett organiskt, hierarkiskt förhållande till varandra i ett auktoritärt, icke-demokratiskt samhälle”, skriver Dahlqvist. Hansson däremot använde sitt folk- och medborgarhemsbegrepp utifrån ”en traditionell, socialdemokratisk jämlikhetstanke i vilken klasskillnaderna skulle utjämnas”. Det är skillnad.
Man kan jämföra med ett annat begrepp Per Albin Hansson använde, nämligen ”folkgemenskap”. Det brukades även av Adolf Hitler (”Volksgemeinschaft”) men Hansson lade en annan innebörd i ordet, under tidigt 1930-tal: ”Demokrati och folkgemenskap äro dagens lystringsord. De ställas ofta mot varandra men måste, om orden spegla ett vettigt innehåll, ha samma mening. Modern demokrati vill förverkliga folkgemenskapen, en verklig folkgemenskap kan endast bygga på likställigheten i rättigheter, möjligheter och förpliktelser.”
Detta är metapolitik, det vill säga att två olika ideologier slåss om betydelsen av ett begrepp. Jag föreslår att Hansson förde en diskursiv - och framgångsrik - kamp mot antidemokratin hos ultranationalismen, genom att erövra nationalistiska begrepp. Exakt som den antidemokratiska ultranationalismen i dag (Sverigedemokraterna) lyckats erövra demokratiska begrepp och gjort dem till sina, utan nämnvärt motstånd från demokratiska partier som socialdemokraterna.
Sveriges 1900-tal blev inte vad Per Albin Hansson utlovade, landet förverkligades aldrig till ett folkhem där ”inga kelgrisar och inga styvbarn” existerade. Antiziganism, homofobi och steriliseringspolitik är bara några exempel på välfärdsstatens baksidor. Nationalismen fortsätter innehålla ett våldsmörker som hotar oss, visar utvecklingen i Sverige och världen. Men själva tanken om nationalstaten som ”det goda hemmet” där ”omtanke, samarbete, hjälpsamhet” och demokratisk inkludering präglar samhällsbygget är kanske inte så dum, ändå? Det känns hur som helst kategoriskt att avfärda idén som ”vidrig”.
Historien visar att verklighetens samhällen sällan blir de drömda utopier som formuleras i politikens ideologiska fantasivärld. Men det innebär inte att vi människodjur måste ge upp våra drömmar om en rimligare värld. För i dag står vi - precis som under mellankrigstiden - inför avgrunden, och riksdagens fascister har ockuperat begreppet ”folkhemmet”. Demokratin gör kanske klokt i att ta begreppet tillbaka?
Henrik Arnstad
