Radioskugga

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-05-26

På bara ett par veckor har alla oberoende etermedier i Burundi raderats ut. Anna Roxvall och Johan Persson besöker ett land där journalistiken förvandlats till ett slagfält.

Det är söndagen den 10 maj och kvinnorna intar ­gatorna i Burundis huvudstad Bujumbura. De sjunger, ropar och dansar fram, medan poliserna som har kommenderats ut är märkbart osäkra på hur de ska agera. Får man hota en mamma med tårgas? Stämningen är spänd, men det hela avlöper lugnt. Ingen dör.

Den här morgonen är konflikten ännu i ett uppbyggnadsskede och militären har fortfarande inte dragits in. Demonstrationerna mot president Pierre Nkurunizas beslut att ställa upp i valet för en ­tredje mandatperiod, trots att grund­lagen bara tillåter ett omval, har pågått i knappt två veckors tid. Unga män i utkanterna av Bujumbura drabbar dagligen samman med polis, barrikader brinner och ett 20-tal personer har dödats. Kvinnodemonstrationen är ett försök att bryta våldsspiralen.

– Nej till ett tredje mandat, öppna RPA! skriker talkörsledarna medan deltagarna lyfter händerna mot skyn.

Kravet på att RPA - Radio Publique Africaine - ska få börja sända igen går hand i hand med slagorden mot presidenten. Här är den fria radion lika viktig som grundlagen. När de första oroligheterna bröt ut den 26 april stängdes RPA ned ­direkt, och de andra oberoende kanalerna fick sina sändningar strypta utanför huvudstaden.

Att radion tystas först är ett kvitto på dess sprängkraft. Det finns över 15 kanaler i det lilla tiomiljonerslandet och runt 96 procent av befolkningen har tillgång till en radio. I snitt lyssnar burundierna på radio i över en och en halv timme ­varje dag. För den härskare som vill tysta sina kritiker gäller det alltså att få stopp på ­ljudet.

– Människor på landsbygden läser ­inte så bra, men de kan lyssna. När makten släcker den fria radion är det bara vi utbildade i staden som har tillgång till ­oberoende information, konstaterar ­Justine Nkurunziza, en av ledarna bakom manifestationen, medan kvinnorna runt omkring stämmer upp i en bön.

Situationen för den burundiska pressen har försämrats de senaste åren, med hårdare presslagar, trakasserier och godtyckliga gripanden. Men sedan protesterna mot presidentens försök att hålla sig kvar vid makten bröt ut i slutet av april råder fritt fall.

Marc Niyonkuru, som bevakar utvecklingen för Radio Isanganiro, ser sig hela tiden om över axeln. Han stoppades av medlemmar ur regeringspartiets ungdomsförbund häromdagen, när han var på väg för att rapportera om en annan demonstration.

– När de fick reda på vem jag var började de misshandla mig. De höll på i flera minuter, hade jag inte lyckats ta mig därifrån hade de slagit ihjäl mig. Situationen har försämrats mycket, många av våra kollegor gömmer sig, säger han.

Burundi ligger granne med Rwanda och har en liknande befolkningssammansättning, med en majoritet hutuer och en minoritet tutsier. Det tolv år långa inbördeskriget skördade 300 000 människoliv och hade en tydlig etnisk prägel. Den privata radion byggdes upp med utländskt bistånd som svar på det. Det uttalade syftet var att överbrygga etniska motsättningar och bidra till fred och försoning genom objektiv journalistik.

Mycket av den traditionen lever kvar, och Burundi har fått en modig och stridbar journalistkår. Det är också anledningen till att 27-åriga Yvette Murekasabe valde att bli journalist. I dag är hon chef för RPA:s ­lokalredaktion i det lantliga Ngozi, och 2013 utnämndes hon till en av Burundis viktigaste människorättsförsvarare. I sitt arbete har hon avslöjat mord, korruption och övergrepp, ibland med kopplingar till polisen eller lokala makthavare.

Nu är hon tillbaka på mammas bakgård i Bujumbura och behöver inte tänka på att göra sig redo för arbetsveckan. Radion är ju stängd.

– Vi journalister trakasseras och hotas dagligen, men nu är det riktigt illa. I går kom en granne hit och berättade att ett par män hade erbjudit honom pengar för att döda mig, säger hon.

Dessutom har hon fått en kallelse till domstolen i Ngozi. Yvette står anklagad för förtal och anstiftan till inbördeskrig, efter att ha gjort en intervju med en person inom säkerhetstjänsten som erkänner tortyr och övergrepp.

Döms hon riskerar hon fängelse.

– Det är säkert femte gången jag anklagas för något liknande. De försöker skrämmas, men jag är inte rädd, säger Yvette.

Hon ser ut att mena det, där hon sitter med armarna i kors över ­bröstet och ett snett leende på läpparna.

– Jag är journalist. Jag undersöker något och sedan rapporterar jag om det. Jag kommer att försvara mig i domstolen, jag har bara gjort mitt jobb.

Men det blir inte så. Tre ­dagar senare, medan presidenten befinner sig i Tanzania för en konferens, händer det som många har väntat på, en grupp inom militären inleder ett kuppförsök.

Sedan brakar helvetet lös. Olika fraktioner inom militären och säkerhetsstyrkorna skjuter mot varandra på gatorna i huvudstaden, gränserna stängs och ingen vet vem som är vän eller fiende. Hårda strider utspelas om kontrollen över den statliga radion och tv:n, RPA bränns ned och privata Bonesha FM, Radio Insanganiro och Radio-TV Renaissance beskjuts med granater.

Efter två kaotiska dygn är allt över - kuppmakarna ger upp och presidenten återvänder. Men det är som att alla fördämningar har brustit. Hundratusen burundier har flytt till de omkringliggande länderna och landets oberoende medier är utslagna. Nu råder fri jakt på alla som har kritiserat regeringen.

Yvette svarar inte i telefon, inte på mejl. En av hennes vänner tror att hon är i Rwanda.

– Jag skulle behöva dubbelkolla med henne att allt är okej med artikeln... börjar jag, men han missuppfattar och skriker i luren:

– Men snälla du, allt är verkligen inte okej! Ingenting är okej! Alla gömmer sig! De har eldat upp alltihop!

Yvette ringer nästa kväll. Hon är i Burundi men har gått under jorden för att skydda sin familj. Eftersom hon aldrig dök upp i domstolen är hon efterlyst av polisen och alla vet hur hon ser ut. Hon tänker fly.

Bujumbura kokar av rykten och det cirkulerar en lista över personer som påstås ha erbjudits poster i den nya regeringen om kuppförsöket hade lyckats. Yvettes namn finns med, som tilltänkt chef för den statliga radion.

– Det är en fullständig lögn! Jag är journalist, inte politiker! säger hon frustrerat.

Förra gången vi pratade sa du att du ­inte är rädd ...

– Ja, men människor på den listan ­löper risk att torteras eller mördas. Nu är jag rädd.

Text: Anna Roxvall

Foto: Johan Persson

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln