Om poetiskt twittrande
If you’re happy and you know it, what the fuck.
Tillsammans har Tao Lin från New York och Mira Gonzalez från Los Angeles skrivit över 40 000 tweets. I lördags läste de några av dem på Stockholms internationella poesifestival. De tillhör Den Nya Amerikanska Poesin. Deras vackra artefakt Selected tweets fanns till försäljning, och en stor del av samtalet handlade om skillnaden mellan tweetsen i bokform i förhållande till ursprunget. Läsarten behöver inte nödvändigtvis skilja sig åt.
Man kan läsa boken kronologiskt och just kronologin förstärks när tweetsen placeras mellan bokpärmar, men man kan också slå upp en sida och börja läsa på måfå. Tao Lin hävdar att Twitter som form dessutom ”adds something” i och med tidsmarkeringarna som ingår. Jag kan instämma i det, men samtidigt hänger ett stort moln över diskussionen om poesins nya plattform: Varför är det viktigt?
De som förespråkar Twitter som en litterär publicering med samma status som böcker får ständigt förklara vad Twitter, och Internet, är. Ännu har genren svårt att tillåtas existera på egna villkor, och det är väl bara tiden som kan ändra på det.
Varför är det viktigt? Det som Mira Gonzalez och Tao Lin gör, och som verkar så lockande för många unga poeter, kan ses som ett uttryck för ganska fet narcissism. Per Thörn, som under samtalet kallades världens första twitterpoet, gestaltade det genom en slumpgenerator som uppdaterade tweets som började med ”Jag är ...” följt av olika utsagor på Twitter.
Den stora förtjänsten ligger i att få poesin att framstå som mindre skräckinjagande för nya poeter. Ämnen som haft låg status, det gäller främst populärkulturella referenser, lyfts fram och ges därmed högre status. För den som har haft föreställningar om poesin som något otillgänglig och prestigefyllt måste den här sortens punchlinepoesi vara en välkomnande gest in i värmen.
