Plågsamt nära hatvåldet
Det tar fram till sidan 136 innan mordet sker i Jessica Schiefauers nya bok När hundarna kommer. Ändå börjar det kompakta mörkret redan på första sidan och håller i sig till sista, genom vad som känns som en evighet. Omsorgsfullt begravs idén om all ungdomslitteraturs inneboende hoppfullhet.
Berättelsen kretsar kring Isak och Ester som har sin första upplevelse av kärlek och attraktion ihop, vilket visar sig vara ungefär detsamma som en första upplevelse av makt, maktlöshet, rädsla, beroende, känslokyla och andnöd.
I Isaks familj finns också Anton, brodern som är längre men yngre och som Isak älskar sådär ordlöst och oengagerat som man kan göra när någon är självklar. Medan Isak och Ester utforskar varandra, inte minst varandras kroppar, dras Anton in i något som ser ut som en gemenskap. Torshammare, kängor och rakade skallar ger en stillsam fingervisning om vart han är på väg.
Jag tänker på Kim och Tony i Schiefauers förra bok Pojkarna, Augustprisvinnare 2011, i scenerna mellan Anton och han som bara kallas han men med sånt eftertryck att det aldrig blir förvirrande. I Pojkarna var erotiken uttalad, här kan den lika gärna vara en brännande lust att bli bekräftad. Och det är skrämmande begripligt hur den lusten slår ut alla moraliska kompasser. ”I pay good money not to be ignored”, som Courtney Love sjunger i When I was a teenage whore.
Han, som är han, lägger sin panna mot Antons och ber om en riktning för sin vrede, och Anton ger honom den, och plötsligt ligger en pojke död vid en sjö. Schiefauer själv är uppväxt i Kungälv, nära Kode där John Hron för 20 år sedan avled på ett liknande sätt.
Händelsen får allt att rasa, och Isak och Ester att rasa rakt in i varandra. Innan det hände var Isak på väg bort, det kändes inte som förr, men nu är Ester och lusten den enda flyktväg han har ur en familj i kris. Och Ester ställer upp, vet som så många andra kvinnor genom historien att det är genom att erbjuda allt, kravlöst, en kan klamra sig kvar vid en man. Tills omtanken kväver honom och han reagerar med vrede, som så många män genom historien.
Det är en nattsvart spiral som gräver sig ner så djupt att jag undrar om jag någonsin läst en bok så beckmörk. Ingenstans finns det ljus, bara våld i olika skepnader. Schiefauer släpper in läsaren så nära det går att komma det som i tidningarna kallas hatbrott, och det är så plågsamt. Det finns ingen som är stark i de mekanismer som leder fram till brotten, allt är bara genomtrasigt.
Och plötsligt lyser alla löpsedlar mot mig med förnyad kraft, det där avtrubbade, vana, sjunker liksom undan. Frågan är om man kan begära mer än så av en bok.
