Vidrigt att se smörandet för Paolo Macchiarini

Rättegången avslöjade hur den informella kulturens korruption växt fram i Sverige

Kajsa Ekis Ekman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2022-06-16

helskärm

Första dagen i rätten kom Paolo Macchiarini in som en bruten man. Huvudet hängde, det gråa håret var uppsatt i en slarvig tofs. Han förklarade att han haft tio fruktansvärda år: förföljd av medierna, krossad karriär, men enbart rättvisan kunde döma honom.

Nästa dag var tofsen borta och han transformerades till Stjärnkirurgen, tecknade upp strupens olika delar på en whiteboard, använde sig av latinska termer ”för er som inte är läkare kan det vara svårt att förstå” och utan att vi visste hur det gick till hade vi ryckts med.

Dagen efter blev han Välgöraren, som utbildade sig till kirurg för att hjälpa för tidigt födda barn, läkaren som övernattade på kliniken i dygn av oro för sin patient, som utförde hjärtmassage på operationsbordet i trettio minuter fast narkosläkaren sa: sluta, det är lönlöst, hon kommer dö – men Paolo, med sin långa erfarenhet, ville inte ge upp och lyckades rädda sin patient. Paolo, som endast ville göra gott!

Och sedan, när han förhördes av åklagaren, blev han Illusionisten: är det där verkligen min namnteckning? Artikeln i Lancet där metoden sägs fungera – det är ingen vetenskaplig artikel, bara ett ”proof of concept” – helt annan sak! Jag har aldrig använt syntetiska strupar – strupar med benmärg på är inte syntetiska! Syntetiska strupar, det hade varit kriminellt! Om det fanns djurförsök? Kanske det fanns. Kolla den vetenskapliga litteraturen.

I dag dömdes Macchiarini till villkorlig dom för ett fall av vållande av kroppsskada: det på Yesim Cetir. Det är en pinsamt svag dom. Att han frias helt i de två första fallen eftersom hans uppsåt inte ska ha varit att skada, innebär ju att det är så gott som omöjligt att straffa läkare som experimenterar med folk, om de inte avser att misslyckas. Inte heller döms han till böter, eftersom det var så länge sen det hände.

Att han ens åtalades satt långt inne. Efter att Karolinska motarbetat och straffat visselblåsarna, efter att åklagare lagt ner förundersökningen, efter att hela Sverige tycks ha velat sopa skandalen under mattan – så har vi slutligen fått ett kvitto på att han handlat brottsligt. Bara det är en seger för journalistiken – för hade det inte varit för Bosse Lindqvists dokumentärer, hade Macchiarini arbetat kvar på Karolinska än idag.

Under rättegången har vi fått se glimtar av de trick som gjorde bluffen möjlig, men trots att spelet är slut, patienterna döda och alla vet att han ljuger, fortsatte han ändå, oförtröttligt. Han måste ha vetat att vittnena skulle komma att vederlägga hans historia och ändå fortsatte han. Överläkaren Lotta Orre, som närvarade vid operationen, sa sig aldrig ha sett någon hjärtmassage. Vi hörde ett inspelat förhör med Yesim Cetir, den unga patienten som genomgick ett fruktansvärt lidande före sin död: Macchiarini talade inte med henne en enda gång, sa hon. Och utanför salen fnyste Macchiarinis exflickvän, journalisten Benita Alexander: han sa att han haft tio fruktansvärda år redan 2013. Vad gäller patienten för vars skull han övernattat på sjukhuset berättade Benita: exakt samma story drog han för mig fast då var det en helt annan patient.

Att Macchiarini uppvisat tecken på att vara antingen narcissist eller psykopat har stått klart sedan länge, men han var inte ensam. Narcissister har en tendens att fungera som katalysatorer. De exponerar ruttna system och osjälvständiga karaktärer. Vad som exponerades på Karolinska var en korruption utan like, där cheferna höll varandra om ryggen och lät patienter dö i onödan, långt efter att de fått kännedom om att operationerna inte fungerade.

Ingen av dem har åtalats. Extra vidrigt har det varit att se deras mejl, exponerade i förundersökningen, där de smörade och kråmade sig för Macchiarini. ”Det känns som att få en biroll i ’Fanny och Alexander’”, skrev en molekylärbiolog om att stå som medförfattare till den fatala artikeln i Lancet. Många var angelägna att ta åt sig äran för Macchiarinis operationer utomlands; samtliga var minsann planerade på Karolinska, skrev sjukhusledningen. Nu i rätten sa samma personer: han har inget med oss att göra, han gjorde allt själv, han hade ingen chef, i alla fall var det inte jag…

I den nyutkomna Corruptible – Who Gets Power and How It Changes Us skriver den amerikanske professorn Brian Klaas om grogrunder för korruption: otydliga regelverk, få kontrollmekanismer, ärvda maktpositioner som inte går att byta ut och när de som fattar besluten inte träffar de som påverkas av dem.

Det konstiga är att knappt något passar in på svensk sjukvård. Tydliga regelverk fanns, flera oberoende kontrollinstanser likaså. Problemet var att ingen kollade upp att de följdes. Alla vittnen säger samma sak: vi förutsatte att det fanns tillstånd. Vi litade på honom!

Finns det inte ett glapp här, ett glapp där en speciell typ av korruption kan växa fram? Den typ av korruption som är New Public Management-Sveriges? Vi har gått från ett samhälle där inget var till salu till ett där allt är det. Vår tillit hör till den förra världen, men vi lever i den senare.

Ledarskapet på KS tycks ha präglats av en särskild röta: informalitetens kultur. Gång på gång har regelverk rundats. Macchiarini headhuntades upp på en konferens och hans referenser kollades inte upp. Materialet till plaststruparna införskaffades genom någon Macchiarini i sin tur träffat på en konferens, och var inte ens CE-märkt. Viktiga handlingar diariefördes inte. I stället för att söka tillstånd för implantaten, har en av verksamhetscheferna på KS, Richard Kuylenstierna, ringt upp chefen för etikkommittén och läkemedelsverkets chef och snackat lite. Det har rört sig om fem minuters samtal. De känner ju varann! Kuylenstierna har sedan skrivit till Macchiarini: ”We are free to proceed”.

I de mejl som växlats mellan Macchiarini och Kuylenstierna råder en kamratlig ton som andas broderskap och inbördes beundran. Macchiarini undertecknar, märker jag, alltid ”paolo” – med små bokstäver: ”my best, paolo” eller helt enkelt ”p”. Att använda små bokstäver, kan det vara tecken på en undermedveten skam, att vilja gömma sitt brott? P:et står inte upp för sig självt, utan drar sig nedåt.

Men det är också tecken på en informell relation. Här är vi bror med varann, inte chef och underordnad. Tomas Gudbjartsen, den isländske läkare som remitterade den förste patienten till Macchiarini, berättar i förhör att han inte kunde mycket om den aktuella tekniken, men Macchiarini hade opererat på kungens släktingar, det hade han hört!

I informalitetens kultur får broderskap ersätta byråkrati. Sociala kontakter, inte formella meriter. Headhunting, inte arbetsförmedlingen. Det är tydligt när man läser Karolinskas rekryteringsutskotts rekommendation att anställa Macchiarini. Han var ”den absolut världsledande forskaren”, ”välrenommerad”, ”nyckelexpertis” som skulle bana väg för ett ”paradigmskifte.” Det här skrevs av KS absoluta toppskikt. Det är mycket betecknande att av alla de som säger att Macchiarini var en ”briljant” kirurg, har ingen enda pekat på något konkret han faktiskt ska ha varit briljant på.

Hur Macchiarinis tidigare försök med strupar från avliden donator slagit ut kollade ingen av dem upp. Alla trodde att någon annan hade gjort det, och alla litade på varandra. Inte ens läkarna som opererade in plaststruparna tillsammans med honom kollade om det fanns tillstånd för operationerna.

I korrupta länder frodas en naturlig misstänksamhet mot all makt, privat såväl som offentlig. Människor antar att folk försöker fuska. I Sverige har man, tvärtom, länge stoltserat med en tillit till makten. Det har börjat gå rundgång i tilliten: Sverige är inte korrupt, därför behöver vi inte misstänka någon, därför upptäcker vi inte korruption, därför finns det ingen. Och just därför är vi så lätta att korrumpera. Denna speciella jordmån av gammaldags tillit och nutida maktbegär är livsfarlig.