Girl in Red har skapat ett nytt kodspråk
Är du en tjej som gillar tjejer?
Min generation hade inte det största utbudet av queera förebilder när vi var tonåringar. Jag hade faktiskt inte en enda. Jag var 13, olyckligt kär och trodde att jag aldrig skulle bli ihop med någon. Jag lyssnade mest på Laleh, dissekerade varenda låttext för att hitta hemliga, lesbiska budskap. Blev helt extatisk när låten Go go kom ut, med raderna: ”Well I’m lost in the drums / And I’m lost in the bass / And I’m lost in the girl with the cute face”.
Hela världen bestod av straighta, otillgängliga, väldoftande och åh så snygga tjejer. Det fanns helt enkelt inget sätt för mig att hitta andra som var som jag. Men dagens tonåringar verkar ha hittat det. En simpel fråga, en liten kod, en helt ny värld: ”Do you listen to girl in red?”
En fråga och en hashtag som trendade på tiktok 2020 och håller sig kvar än idag. Vid första anblick verkar den syfta till artisten Girl in Red, eller Marie Ulven Ringheim, som är född 1999 i Oslo. Med sina rockiga, melankoliska melodier i moll som nu har över 400 miljoner lyssningar på Spotify har hon blivit många queera tonårstjejers ikon. Men det handlar inte bara om musiken, utan att meningen ”do you listen to girl in red?” har blivit kodspråk för ”är du en tjej som gillar tjejer?”
Det är inte första gången queers använder hemliga språk. Genom historien har det varit ett måste för att hitta varandra, och för att klara sig undan hot och hat. Innan 1967, när homosexuellt sex avkriminaliserades i England och Wales, användes slangspråket Polari för att kommunicera inom communityt. I 70-talets San Fransisco stoppade homosexuella män olikfärgade sjalar i byxfickan för att symbolisera vilken typ av sex de sökte. Än idag finns de hemliga symbolerna där ute, i länder där det fortfarande är livsfarligt att vara queer. Det kan dröja innan de kommer upp till ytan.
Nu står jag i publikhavet på Way out west och lyssnar på Girl in Red. Hon står på en av de två stora scenerna, headbangar och spelar elgitarr. Längst fram trängs tonåringarna i vars blickar jag ser samma glöd jag kände när jag lyssnade på Go go.
I tre dagar har jag svettats bland halva Stockholms befolkning i Slottsskogen. Det är en segregerad festival, på VIP-området sitter Filip Dikmen i en trampbåt, influencers dricker aperol spritz i solen och i ett silvrigt rum står två blonda kvinnor och gör roliga miner mot en tiktok-telefon som snurrar runt dem.
Jag kissar på en toalett med spegel och plastblommor medan mina vänner använder bajamajorna som har slut på toalettpapper. Ingen här är cool, alla poserar med förhoppningen att bli street style-fotograferade eller få åka i tiktok-hissen med Andreas Wijk.
Men framför Azalea-scenen står de som är här för musiken. Emotjejerna, de sexuellt frustrerade tonårsflatorna, stora hoodies i gassande sol och extatiska leenden som vägrar gömma sig bakom poser och solglasögon. Någon kastar upp en nalle på scenen och Girl in Red tar upp den. Skärmarna visar det lyckliga ansiktet på fanet som kastade gosedjuret. Ringheim surfar på publiken, får den att dela sig i två och springer genom den, hoppar runt som en galning. Hon är de queera tonårstjejernas rockstjärna, och fan vad hon är cool, fan vad de är coola.
Här, ganska långt bak i publiken, får jag ögonkontakt med en äldre butch, och kanske inbillar jag mig men det känns som att vi i ett ögonblick av samförstånd gläds åt att tonårstjejerna längst fram får den här stunden. Får växa upp i den här tiden, där kodspråk kan vara lekfullt och där man får skrika ut sin queera lycka på festival.
