Vi stannar på Twitter – trots att vi hatar det

I ”Stuck on the platform” skriver Geert Lovink om hur vi måste återta vårt digitala självbestämmande

Twitterapokalypsen efter Elon Musks övertagande verkar ha uteblivit, skriver Ola Söderholm.

”Det är förvånansvärt lite ilska.” Så sammanfattade tech-nyhetssajten The Verge stämningen bland Twitteranvändarna när ryktet om sociala medier-plattformens nära förestående kollaps började spridas i mitten av november. Orsaken påstods vara att större delen av personalstyrkan avskedats eller sagt upp sig i protest efter Elon Musks övertagande av företaget. Enligt rapporter från Twitteranställda var manfallet så stort att driften skulle bli ohållbar och sajten krascha.

Nu, några veckor senare, verkar det som att Twitterapokalypsen är om inte inställd så i alla fall en för långsam process för att kunna upprätthålla Twitteranvändarnas intresse. Det går än så länge inte att märka någon skillnad på sajtens funktion och för oss som lever våra liv i det rasande nuet på Twitter har hashtagen #RIPTwitter bara blivit ännu ett av alla vaga minnen av något som hände för hundra nyhetscykler sedan.

Frågan The Verge lyfter, om varför reaktionerna på en kommande krasch mestadels bara var upprymda och glada, är ändå intressant. På sätt och vis är det inte alls förvånande. Alla som hängt på plattformen vet att det är en självklar jargong bland Twitteranvändare att avsky Twitter och se det som en plats man vill men inte kan lämna.


Men det är anmärkningsvärt att det har blivit så. Varför har vi vant oss vid att det är helt normalt att förknippa den sociala sfären online med leda, missbruk och fångenskap. Varför kallas ett besök på det gemensamma internet-torget att ”doom-scrolla”? Varför lämnar vi inte plattformen om vi hatar den så mycket? Och varför måste vi sätta vårt hopp till att Elon Musk kaosar fram något slags tekniskt fel?

Alla har inte Twitter som sin främsta drog men att finnas till i dag innebär för många att vara klistrad vid sin telefon och få tillvaron medierad genom några få techföretags jätteplattformar.


Den nederländske medieteoretikern Geert Lovink skriver i sin nya bok Stuck on the platform att internetanvändarna verkar ha tappat förmågan att lämna, att massmigrera. Förut hände det. Vi har lämnat efter oss en rad internet-spökstäder som LiveJournal, Tumblr, GeoCities, Hyves, Blogger, Lunarstorm, Skunk, MySpace och så vidare. Men i dag, skriver Lovink, verkar online-flocken vara trög och orörlig.

Lovink refererar till konstnären Ben Grosser som myntat begreppet plattformsrealism, som en parafras på konceptet kapitalistisk realism – idén att vi inte utarbetar alternativ till kapitalism eftersom vi helt enkelt inte kan föreställa oss en värld utan den. ”Big tech” har på bara några få år lyckats ingjuta en liknande tomhet i det allmänna medvetandet. Även om plattformarna framkallar trötthet och leda är de där fyra–fem apparna man har ständig uppkoppling mot via sin telefon en för stor del av ens liv för att man ska kunna tänka sig världen utan dem.


Nostalgin för ”det gamla internet”, som existerade fram till ungefär Facebooks genombrott i slutet av 00-talet, handlar antagligen delvis om längtan tillbaka till ett liv som inte var så extremt online, utan bara semi-online. Man hade internet hemma framför datorn och inte ständigt i fickan.

Men det handlar också om minnet av, och längtan efter, en annan internetarkitektur som upplevdes som mer decentraliserad och mindre instängd – inte lika fixerad i en enda form. Jia Tolentino beskriver det i boken Falsk spegel som att vi har gått från ett internet där vi var fria att vara oss själva till ett internet där vi är fastkedjade vid oss själva. Det har blivit ett imperativ att ha en internetprofil på exakt det vis big tech dikterar.

Det tråkiga med att lämna sociala medier i dag är att man inte skulle ha någonstans att berätta om hur härligt ens liv är utan sociala medier.

Lovink menar att de sociala gemenskaperna på internet gav upp sin suveränitet när man gick från att ha egna servrar och egen oberoende infrastruktur för sitt nätverk till att låta sig ägas och inhägnas av jätteplattformarna. Deras smidighet och användarvänlighet har trumfat baksidan, som är att vi inte tillåts att själva definiera hur vi kommunicerar där. I stället är det Facebook, Instagram, Twitter och Tiktok som äger alla sociala relationer och fastställer ramarna för hur vi får prata med varandra.


De framstår som sagt också mer och mer som det enda alternativet. Det kvävande centrumet alla obönhörligen sugs emot. Skunk, Playahead och MySpace var inte något totalitärt som bredde ut sig i hela tillvaron på samma vis. De var internet-öar bland andra som man kunde röra sig mellan och ingen hade självklart företräde framför en annan. Det gick att tänka sig en tillvaro utanför dem. Det var inte ett fängelse man var inlåst i varje vaken stund på det viset hemskärmen på ens iPhone är.

Det tråkiga med att lämna sociala medier i dag är att man inte skulle ha någonstans att berätta om hur härligt ens liv är utan sociala medier. Detta är inte bara ett skämt om att vara svag och beroende av att posta och scrolla. Det är också ett skämt om att det är så. Det finns inte någon annanstans att gå. Inte bara för att det sociala allt mindre sker offline utan också för att vi förlorat förmågan att föreställa oss alternativa sätt att vara sociala på internet. Det är via techjättarnas appar som människor relaterar till värden och varandra. Det är där alla är och blir till.


Geert Lovink skriver att vi måste lära oss på nytt hur man överger plattformen. Vi måste ta tillbaka vårt digitala självbestämmande. När Lovink skissar på en riktning för hur nya sociala medier ska designas vill han att vi ska komma bort från det profilbaserade poängsamlarspelet vi ägnar oss åt på dagens plattformar. Utgångspunkten ska inte vara den enskilda användaren utan gruppen, det sociala, gemenskapen. Verktygen ska vara målinriktade och fokuserade på handling. Vi ska röra oss från profilen till projektet. Vi ska försöka hitta ett sätt att vara sociala online på som inte bara går ut på att visa upp hur gullig just jag är just nu. I stället för att som i dagens feed besvara frågan ”vad gör jag just nu?” ska vi besvara frågan ”vad behöver göras?”. Vad ska vi göra? Vad ska vi skapa och vad ska vi ändra på?

Det räcker såklart inte bara med andra verktyg, utan det behövs idéer för vad vi vill göra med dem. Men vad än dessa idéer är menar Geert Lovink att de frodas bättre inom ramar som inte är uppsatta av Elon Musk och hans gelikar.


Som användaren @AliceFromQueens uttrycker det i en post: ”Twitter [är] en plats där socialister visar förakt för hierarki, meritokrati och nyliberalism genom att tävla om status i ett spel designat av en Silicon Valley-magnat.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.