Bildskaparen som blev författare
Gunilla Wolde illustrerarde utredningar och självhjälpsböcker
Så har ännu en lämnat oss. En av de där författarna som älskats av så många och minns av för få gick bort den 15 april, 75 år gammal. Gunilla Woldes bibliografi sträcker sig meterlång, från de kända böckerna om Totte till mer bortglömda Vilda Tilda.
För mig kommer det alltid vara duologin om Putte som betyder mest. Putte – en önskehäst (1984) och Kom i trav, Putte! (1985) måste ha stått kvar på bibblans hästhylla när jag några år senare slukade den hel och hittade min smak. Realism – ingen himla fantasi, ridskola, eller ridstall som det heter hos Wolde, hellre än privathäst. (Hur skulle jag kunna tro på någons problem som hade en egen häst betande runt knuten?)
Huvudpersonen Kia i Putte-böckerna hade dessutom den goda smaken att vara underdog, kanske med perfekt sits men ändå. Jag minns att jag blev snopen när jag letade mig vidare till böckerna om Twiggy. De nästan dagbokslika 70-talsböckerna beskriver Woldes eget liv med barn och häst, väldigt långt ifrån den identifikation jag suktade efter.
Ju mer jag tänker på Gunilla Wolde desto tydligare blir hon en bildskapare, snarare än en författare. Hennes illustrationer har använts i utredningar och självhjälpsböcker och när jag ser en tysk utgåva av en Puttebok blir jag förvirrad. Flickan på bilden har tufft permanentat hår och glasartad blick, så långt från de pepparkornsögon jag föreställer mig på Kia. Den karaktäristiskt enkla stilen, Tottes randiga hår och Puttes busiga pannlugg, är en osviklig del av Woldes författarskap. Och kanske är det just där Woldes arv kommer fortsätta att tränga sig på, när hennes texter faller ur tiden.
