Mattei mot Sinatra
Claes Wahlin hör en ojämn röstkamp
Operasångare som ger sig på den så kallade lättare repertoaren löper en risk. Den stora rösten kan helt enkelt visa sig för stor. Om man dessutom ger sig på en sångare som Frank Sinatra, som om några veckor skulle ha fyllt hundra år, blir jämförelsen ofrånkomlig. Sällan utfaller den till uttolkarens favör.
När nu Kungliga Operan ställer Peter Mattei och Elin Rombo på scenen tillsammans med hovkapellet under Anders Berglunds ledning, med lite piano och trummor som extra krydda, så gäller den första anmärkningen överorkestreringen. Mikrofonförstärkt orkester gör också att volymen blir alltför hög. Hela tiden. Balansen mellan stämmor och solister vacklar, dessvärre hamnar också Rombos röst (som har fina jazzkvaliteter) emellanåt i skuggan av Matteis när de sjunger duetter.
Man måste göra klassiker som ”Strangers in the night”, ”My way” eller ”I’ve got you under my skin” till sina egna, annars faller liksom genrens idé. Bäst lyckas Mattei med ”For once in my life”, där gör han det på sitt sätt. Och när han släpper mikrofonen i sista taken av ”My way”, så skymtar ett annat sätt att göra denna hyllning. I stället för färgade spotlights, som ofta skymmer de svartvita fotografierna i fonden, skulle kanske hela konserten gått i svartvitt.
Ett storband hade fått fram jazzen och den stil som, med Tommy Dorseys och Harry James orkestrar, gjorde Sinatra till den första ungdomsidolen. Sinatra må ha varit en kung i sin genre, men Kungliga Operan måste ibland våga stryka sitt epitet.
